Jag ger mig idag

Med denna text hoppas jag inte "trampa någonpå tårna eller såra" detta är hur jag känner just nu, idag. Precis NU.

Jag skriver av mig lite. Ja, har jag gjort. Många som undrar hur jag mår. Jag kan säga såhär: 

" Det kvittar var cancern sitter, den sätter sig alltid i huvudet"

Med detta menar jag den känslomässiga berg och dal banan jag åker nu. Tänker inte vräka av mig allt här. Många tankar, känslor och frågor samt svar. Idag tog smärtan överhanden. Dag ett med morfin preparat. Får se vilka dagar jag behöver och i vilken mängd. Idag är det total knockout vill jag lova. 

Cancer. Det ordet skrämmer många. Jag är dock inte giftig, radioaktiv eller smittbärare. Så känns det stundvis. Att man bär på något som ingen annan vill veta av. 

Jag förstår att det är skrämmande för alla. Inte minst för mina nära och kära som jag inte riktigt tror förstår. Ingen i min ålder att luta mig tillbaka mot och bolla tankar. Ingen som gör samma resa som jag i min krets. Ingen i min omgivning. Den 12 är jag klar med min behandling som ska vara kurativ (botande). Det är meningen och tanken. Det är också en tanke. Idag när jag träffade Jacob min läkare pratade vi länge och han tryckte på just dom knapparna som ingen annan gjort. Han sade att Cancer ÄR cancer. Det är ovisst och oroligt. Dom kan inte garantera eller lova något. Bara försöka hjälpa mig att bli frisk. Detta är något som jag märkt tydligt på många i min omgivning. Att den 12 september då min 34 ggr strålbehandling är över är inte min resa över. Långt ifrån. Jag tror inte att någon förstår det. Jacob tryckte på just den knappen. 

- Nej, ingen förstår det Johanna. Ingen kan eller vill förstår det. Det är för jobbigt för andra att ta in och hantera. Det är du ensam som står med detta. För din resa är inte slut den 12. Din strålning fortsätter att verka veckor efteråt. Dina biverkningar är kvar och kan bli värre. Eftersom strålningen fortsätter att kurera dig. Det kommer bli svårt för omgivningen att förstå att fast du inte åker ner till Sjukhuset var dag så mår du inte som innan. Du kommer vara trött, ledsen, orolig och ha ont. Halsen kommer att bli betydligt rödare och klia. 

Att en del drar sig undan beror på att man inte vet riktigt vad eller hur man ska prata. Fråga eller inte? Krama eller inte? Ignorera eller ge en klapp på axeln? 

Idag i morse utökade jag på toa. Spyfärdig av smärtan i morse. Grät på väg till strålningen. Grät på strålningen. 

- Nu är det kämpigt Johanna. Det vet vi. Vi finns här. Vad kan vi göra. 

- Jag vill hem. Jag vill bara hem. 

Möte med Dr och blev beordrad starka tabletter. Idag började jag med morfin. Livrädd för att ta så starka tabletter. Men gav mig. I surrender. Ok. Vila från gym och större ansträngning idag. Gått en sväng på stan. Strosat. Sen hem och knockout. Helt slut. Och morfinen verkar. Smärtan är betydligt enklare att härda ut. Dock biverkningar med detta. Yr, snurrig i bollen och ännu mer illamående. Trött ännu tröttare och känner mig lite salongsberusad. Snart kommer Farmor och Farfar och gosar med "fylletanten". The dags och mys. 

Jag saknar barnen och ska ha dom så mycket jag bara orkar. Läkare och sköterskor tyckte att jag skulle vara i lugn och ro så mycket jag bara kan. Det enda problemet jag ser är körningen var dag och långt med mina små. Går jag på morfin kan jag inte köra. Men lite pusselbitar ska redan ut ikväll. För det är dom som gör mig hel. Barnen och mamma saknar Er. Så mycket. 

 

Framför allt vill jag TACKA alla underbara som finns där, hör av sig och lyssnar. Så många små meddelande och samtal jag får. Så många tankar som lyfter upp mig då. Det finns så otroligt många med ett stort hjärta. NI är alla så värdefulla för mig. Jag är samma Johanna. Samma tuffa traggiga tossiga tös. Jag vill ha Er alla omkring mig även om jag inte alltid svarar direkt eller svarar kort. Allt beror på min dagsform, form just då. Vet inte hur jag ska kunna tacka alla. Baka en Gigantisk tårta kanske? Bjuda in på Glögg, pepparkaka och lussekatter till jul? Ja, för just nu siktar jag mot att få den bästa julklappen. Frisk. Orden: 

- Vi lyckades. Din Tumör är borta. 

Åh fina du. Det är klart att det är obehagligt och skrämmande för alla. För dig, för dina nära & alla omkring. Som din läkare säger, cancer är cancer. Det är en elak, orättvis & sorglig sjukdom som kan te sig på så många vis. Ibland går det bra, men oftast så har man bara hört om det som inte gått bra. Tyvärr. Det skrämmer. Slår undan marken under ens fötter. För vilken rättvisa i världen ska en sån underbar kvinna som du, en ung tvåbarnsmamma, bli sjuk med denna jävla cancer?!? Och det är inte konstigt att du har ont. Hoppas bara att du inte kommer behöva ta morfin var dag för att stå ut. Inte roligt att vara snurrig & illamående :-( Och man får faktisk snubbla till och falla, för det är ingen svampinfektion du fått som går över i ett kick. Fortsätt kämpa vännen, jag vet att du har underbara människor som lyfter upp dig om du faller.

Jag hejar på dig!! Var dag. Önskar att jag hade kunnat ge dig en jäkla stor kram var dag! För att du ska veta att du har personer som bryr sig, som vet att det inte smittar, som önskar av hela sitt hjärta att du kommer få din julklapp med orden "Du är frisk".

Den där jävla cancern kan dra åt helvete & aldrig mer visa sitt äckliga tryne på denna planeten igen.

Ingen utom du kan förstå vad du går genom. Rädsla och okunskap kan få många att ta ett steg tillbaka. Okunskap kan tyvärr också visa sig i att man inte alltid vet hur bemötandet av dig ska ske. Cancer är något som skrämmer många, men tack vare din öppenhet om din situation så hoppas jag att okunskapen byts ut mot kunskap och viss förståelse. Du är en kämpe och stark. Det är orättvist att fina du har drabbats av denna hemska cancer. Men som du skrev, du är samma tossiga, vackra och fina Johanna som hittar på upptåg och bus med dina fina små älsklingar. Klart vi finns och stöttar dig. Fortsätt att kämpa mot denna hemska cancer. Du är och förblir vacker! Du har folk som fångar dig de dagar du inte orkar. Du är vacker!

Kramar till dig! 💛