Trött, så trött men kan inte sova. Vill bara dra täcket över huvudet och somna. Men det går inte.
Ligger och grubblar...
En fruktansvärd dag, hemsk och hjärtskärande. Att släppa taget, att se en av sina käraste vänner släppa taget om sin älskade mamma.

Vi fanns där, för Mamma Anna och för hennes familj. Det känns bra, om nu något kan kännas bra. Klart det kan.
Till det sista andetaget.

Varför ligger jag här mitt i natten och skriver?

Ted är inte helt ok...han har vilat middag idag!!! Lekt, vilar, lekt, vilar...
När vi kom hem ikväll vid 20 tiden gick han direkt upp i soffan. Hade ont. Somnade. Han hörde sedan att jag var ledsen....
- Är du ledsen mamma? Varför är du ledsen?
Vad svarar man?
Jag fick inte fram ett ord.
Kaffe och en lång pratstund med Patrik. Mycket att prata om. Många funderingar. Mycket oro.
Vi ville han han mellan oss, men han vägrade att gå upp. Tog ner madrass på golvet i vardagsrummet.
Jag kunde inte somna... Kände hur paniken steg. Började klia och svettas.
Reser mig upp och vad fan är det som rör sig på golvet????

Jag blir stel ( nej det är ingen rysare ) ser en bamsehusspindel. Paniken stiger...blodet rusar i kroppen och jag fattar mod. Dödar den precis intill Patriks tå. Han flyger upp som ett skott och jag får sätta mig ner. Känner hur jag håller på att svimma.

Nu kan jag än mer omöjligt sova. Hör hur Ted är ledsen. Ligger och lyssnar en trappa upp....

Hur ska man kunna acceptera? När det känns orättvist. Men ändå rätt med tanke på utgången och förutsättningarna. Ge det tid. Läka.

Nu kom minsann Ted upp! Han valde att inte sova på soffan ändå...