Åh. Nu vill jag bara ha hem honom....igen. Mag oron släpper inte för honom. Farfar ligger nu inne åter sedan några dagar pågrund av sitt hjärta. Mitt hjärta brister och jag vill bara att han ska bli frisk. Känns så märkligt allt som hänt. Mycket som hänt mina bästa vänner sedan i december. Allt förändras så fort och jag hinner inte med. Jag vet. Dem är inte 65 längre utan närmare 85 och åren går. Hjärtat är en maskin som fungerar sämre och sämre men jag skulle inte klara mig utan dem. Rättare sagt jag vet inte hur jag skulle hantera mitt liv utan dem. Farmor och Farfar är förutom min egen lilla familj mitt allt. Dem är allt allt allt och lite till.

Jag hade önskat ta siesta från allt annat i livet och bara finnas där med och för dem. jag prioriterar dock bort mycket annat. Måste jag göra men jag är så trött. Så fort jag vaknar är jag orolig. Ont i magen och lite småblödig hela tiden. Skulle nog kunna börja gråta över smulor på golvet. Barnen har jag ännu svårare att vara utan och idag när Lilleman kom tog vi bussen direkt in. Tiden är fint att ge och ger allt jag bara kan.

Nyp mig och väck mig.