Något jag borde vara mer är medvetet närvarande. Det var sån lättnad idag hos Jeanette min väldigt duktiga Fysioterapeut. Molande värk i två veckor släpper. Fyra nålar i min hand. Det strömmar till i kroppen. Jag blir varm och känner att jag får en lugnande effekt. Solen gassar in både varmt och vackert. Det är första gången i mitt liv jag kan slappna av helt och släppa allt. Den inre stressen är som bortblåst och smärtan obefintlig. Hokus pokus att jag aldrig gjort detta innan kan reta mig. Gått med konstant smärta för länge så det blivit en vardag. En ohållbar vardag. När jag ligger där lyfter jag lite lätt på min hand. Känner hur värmen strömmar och denna känslan är samma som att få ett lyckorus. Att mina meridianer i kroppen svarar så bra på detta är jag så tacksam för. Jag är en väldigt ivrig och kvick sprallig och impulsiv person. Har sedan jag kan minnas aldrig kunnat slappna av så. Alltid funderat över något eller i bakhuvudet grubblat. Men inte nu. Tror endast ett akut samtal skulle kunna få mig ur fokus. Jag är så skraj för nålar. Jag kan låta en tatuerare nåla in bläck men allt annat som har med nålar att göra får mig att rysa. Alltid varit så. Sedan jag var sjuk i canceR har min oro eskalerat och jag har inte förrän nu insett det. Den lätta sökningen av undersöknibyar som jag annars vet att jag fixat får mig att svimma. Känslan av att försvinna och inte veta om jag ska försvinna. Känslan av att inte räcka till inte ens för mig själv. Men just i dessa 40 minuter finns inget sådant. Efteråt? Som på moln. Lättsamt varmt och lite kyliga attacker emellanåt men så avslappnad. Så otroligt skönt. 

Jag är inte förespråkare eller heller negstiv ställD gällande medicinering. Hjälper det och kan lindra vilken medicin dET än är så låt dig få den hjälpen. Manuell eller praktisk under ordande former. "Lagom är bäst" sade alltid farmor när jag var liten. Du har så rätt kloka kvinna. Jag borde skriva mer...