Bitter
bitter..
kan ju alla vara ibland, och är alla ibland. Mänskligt.
När man som jag arbetar på psyk så är det helt ok att tjuta på jobbet. För här svämmar det över för många. Ja, ni vet när det bara läggs på hyllan/axlarna och tillslut blir det för tungt. Det gör för ont. När du känner dig ensam och övergiven. När du spyr över allas gulligull och firande. Säkert någon som spydde över mitt gulligull vid jul. Tänkte inte jag på. Jag njöt och njut på. Det är din rätt. Men det är även min rätt att känna som jag gör. I Sverige ska vi bara berätta när vi mår bra. Annars ska vi vara tysta för att koko (för mig ett gulligt ord för psyksikt sjuk) är fortfarande trots att vi är inne på år 2017 tabu och stigmatiserat.
Gult är inte fult brukar han säga. Väldigt uppiggande färg. Men jag är långt ifrån pigg. Bitterf-ttan ylar ut. Ni vet när allt blir så verkligt sådär någon gång ibland. När allt börjar reda upp sig så drar någon bort ditt plåster igen. Jävlar så infekterat. Ös på med mer gulligull på det bara. Jag bryr mig inte om att han är gammal. Eller klichén "han har levt ett fint liv". Vill inte höra det. Säg något till mig som jag inte vet. För jag bryr mig inte om sånt. För mig och min känsla är han och hans livskamrat mina bästa vänner. Utan någon av dem är jag halv. Jag är arg för jag vägrar acceptera det. Orden "han är gammal" kan den som tänker det behålla för sig själv. För mig kommer han alltid vara 55. Jag är deras allt och dem mitt. Låt mig få behålla det och dra inte honom ifrån mig. Att tala med honom kräver inga ord. Vi ser och känner. Även det jag kände ikväll stämde utan att jag behövde fråga så körde jag in. Jag hade rätt. Han är envis. Jag med. Ligger i vårt blod att kämpa på. Jag klarar att kämpa om han är med mig.
Nej, säg inte åt mig att livet har sin gång. Att alla blir vi gamla. Trött på klichéer och teater. Ibland måste jag bara få skrika ut. Dansa runt valborgsbrasan är något jag ser fram emot i år. Varför? För vi gick alltid och tittade på den. Sen fikade vi efteråt. Det är ett av dem vackraste barndomsminnen jag har. Valborg och att spendera denna lilla men ack så mysiga högtid med dem.
I år önskar jag att få göra det med dem.
Snälla .
En arbetshelg...men dessa två lös dessa två upp min helg.
Idag åker han in igen på sjukhuset. Därav min bitterhet. Dålig ursäkt men mina känslor och dem får jag ha. Hur är det nu med mindfulness. Jag har en känsla. Jag får ha den men det är endast en känsla.
Kommentarer
Trackback
