Min fina Madison som jag undrar var dag hur jag kunnat leva utan? Hur kunde jag vara utan lurvigt sällskap i nästan 3 år? Alltid sedan jag kan minnas bott med en varelse som går på fyra ben. Alltid varit en katt. Åh så vackra dessa djur är. Majestätisk är hon min fina. När jag ser denna bilden som Ted knäppte idag så inser jag ännu mer vilken kontakt vi har. Hon och jag. Människan och katten.

Jag tycker bilden är så härlig för att den är just så sann och i nuet. Inget som är tillgjort eller poserat. Bara vi 2 och det är inte så bara. Nej nej. Det är ju jag och Fifi. Hon har samma rutiner som sin Matte.

När jag vaknar efter nattjobb ( har dessvärre börjat sova sämre men det tar vi i ett annat kapitel) så ligger hon intill. Hon tittar ofta upp och säger:

- Brrrrrpppp.

Ha ha ja sant. Sen följer hon mig som en svans. Där du går där går jag principen. Och så är det. Var dag. Så fint och kärleksfullt.