Femte och rev av det härligt skönt!

Ben Rumpa favoriten. 

Energin smyger sig på. 

Den kan försvinna tokfort med. 

Både fysiskt, och ännu mer psykiskt. 

Jag vet att Jacob min dr skulle ha rätt. Bara väntan är. Ja, horribel. 

Så nu längtar jag ännu mer efter riktig vardag och jobb. Även om jag är orolig för hur det kommer gå? 

Imorgon kommer jag hoppa in och ha mitt lördagspass. Jag testar. Jag tänker såhär: Jag kan prata nu, inte skrika och ingen röst som innan men jag kan prova. Och jag tänker såklart: tänk om?

Rösten försvinner igen, det blir op och jag förlorar min röst. Ca 3 veckor kvar är väntan. Varför inte göra det jag tycker är kul då? Precis. Jag njuter ju av att cykla, peppa och motivera. Så imorgon sitter jag på cykeln och piper. 

Bära eller brista. 

Och NU är det fredag. Ja, helg!