säger som så många andra....

" Act like a Lady...Train like a Beast" 

Eller hur var det nu? Dagen har varit ett helvete. Blev ett sent eftermiddagspass då energin kom tillbaka. Nu är den borta igen. Som Trolleri. Men ack så skönt! Hallå muskler tittut där under....ho ho ho och LÄK LÄK Kvinna. Tanten vill bli mer Ståltant.. igen Nu helst...inget tålamod.

Idag fick jag fin hjälp av Farmor och Farfar. Dom skjutsade Lias och jag gick till tåget. Tänk det gjorde jag 5gg/v för tre veckor sedan. Kan knappt fatta det. Vilken tur att mina biverkningar kom sent. Jag är mer trött nu än i början. Men det är även fakta att så ÄR det. 

Väl framme får jag träffa min Överläkare Jacob. Det var ett tag sedan. Det kändes som en lättnad att se honom. Men jobbigt att befinna sig just där. Vi hade mycket att prata om. Under tiden vi satt där så blev jag mer och mer yr i bollen. Hjärtat slog hårt. Kändes som om det skulle hoppa ut ur kroppen. Pulsen hög. 

Fick samma info som innan. Det har nu gått 3 veckor imorgon efter avslutad strålbehandling. Utvärdering kommer att göras som planerat efter 8 v. Så jag får snällt vänta 5 veckor till. Vänta vänta Måste vi sade han. Vi pratade om nuläget både fysiskt och psykiskt. Hur omgivningen är och hur tom jag känner mig nu. Viljan att komma tillbaka och omgivningens tro att jag är tillbaka nu. Vilket inte är fallet. Men detta har jag nämnt innan. Det är verkligen så. Man känner sig så obehövd och inte meningsfull alls. Det känns stundvis som om jag är ett spöke som traskar runt. Vill så mycket. Men orken finns inte. Kämpar gör jag. Med det husliga, barnen, familj, vänner och träning. Saknaden efter jobbet och att känna att man gör något som alla andra. Inte bara ströar, slösar och smular bort tid. Även här fick Jacob poängtera (gick djupare med honom om känslor) hur viktigt det är att tillåta sig själv till fundering men även njuta. Koppla av och känna efter. Känslorna är som en karusell. Gråter för inget. För allt och inget. Och var dag tänker jag: Tänk om....och sen en massa olika scenarion. 

Han kände och klämde på halsen. Bestämde sig för att vilja titta mer än med "klökpinne". Jaha. Tänkte jag och det snurrade ännu mer i knoppen och pulsen rusade bokstavligt talat. 

- Sssskka du ner med den genom MIN näsa? 

- Ehhhh ja....

- Ehhhh nej....

- Jo....

- Usch....jag kommer svimma. 

- Nej nej andas genom näsan hela tiden. 

Jaha, andades och sade det jag skulle. Rör i näsan och NU snurrade det.

- Vill du se?

- NEJ!!! 

- Okej det ser rött och svullet ut fortfarande...

Jag avbryter.

- Jag vill inte mer. Nu är det bra! Sen drar jag ut slangen och minns inte mer. 

Hoppsan. Vaknar till genomblöt och kallsvettig på britsen. Jacob håller mig i handen.och sitter på kanten. 

- Såja Såja är du med mig nu?

- Eh är jag? Ehhhh ja...oj oj förlåt!

Baddas med kallt vatten och ben i högläge. Där får jag ligga. Puls och bltr kontroll och på tok för lågt. Blodvärde bra som tur var.  Där får jag ligga och fundera. Vad fasen hände? Gud så pinsamt. 

Jacob kommer in...ler och rättar till brillorna.

- Jag är med en "svimmare"....sen ler han igen.

Efter vila får jag gå. Tåg hem och jag mår så konstigt. Det blev vila vila vila sen. Illamående som sökte och yrsel. Jag somnade. 

Vaknar till och tänker..." Kan jag gymma?"

Jo, jag provar!

Jag drar ner till gymmet. River av ett rygg & axel pass och spanar in nya maskiner. Sen hem och totalt slut. 

Om det var värt det? Ja.

När killarna kommer hem serverar mamma J mat. Mår fortfarande klök. Sen vaknar jag till igen. Vi myser i soffan länge. Dusch och ännu mer mys. Barnen får Kanelbullar och ännu mer kanelbullar. Säger förlåt för att Mamma är så tråkig nu. Förstående kloka pojkar har jag. Sen berättar om våra planer för helgen. Och då skiner dom upp. Jag med. Åh som jag vill vara Rivmamma igen.