Det är verkligen som det står. När du är nere på botten och känner grus under fötterna. Det är då du ska inse och börja simma upp.

Nu saknar jag vardag. Låter knäppt. Men nästa vecka ska den börja så smått. Var tänk lite annorlunda. Men går inte in på det. Tycker jag öppnar mig tillräckligt som det är nu. Jag anar att en del vet vad jag pratar om. Andra kanske inte. Men det är inte alltid menigen att alla ska förstå och veta. Jag fattar det knappt själv. 

Idag har jag försökt att vila. Oro i kroppen. Och nej det har inte med min tömning/fyllning att göra. Detta sitter i knoppen inte kroppen. 

Det bästa idag: telefonsamtal med Pappa. Blev lugn. Visste du inte va lille Far? 

Dagen har gått i sakta tempo. Sakta sakta. Både kropp och knopp. Jag har pulat med lite inför födelsedag. Eller ganska mycket pill men i mitt tempo. Hunnit träffa Linda och Mina. Bälat vatten och ätit varannan timme. Tänt ljus. Lyssnat på musik. Smsat Och skapat kommande träff. En "Tapas träff". Gjort som dr Jacob sade. Varit på affären ggr flera. Glömt saker hit och dit. Slå in paket. Hemlisar. Promenader är "förbjudet" kraft ska samlas och sparas nu. Brukar hjälpa med promenader så det har varit trist att vara utan. Väntat på posten. Posten kom. Inget brev. Ingen kallelse. Väntan är olidlig nu. Därav jag vill slutföra det jag tänkt med just min tömning/fyllning. Vet inget om veckor som kommer. Vad som händer och detta ska jag ha provat på. Ett mål. Efter detta. Nya mål. Nya fokus. Mer fokus. Kvällsbabbel. Spillde tonfisk över hela mig. Luktar apa. Dags att samla kraft....