Kontrast

 

 

Where to begin?

 

Idag var det dags för bla kontraströntgen. Jag var inte så farligt nervös då en röntgen ska vara som det står i papper "smärtfri undersökning". Men som vi alla vet kan allt hända när som. Vi har inte full kontroll över våra liv. Tur är egentligen det.

Jag lade mig på bristen och fick venflonen. Instruktioner klara och dags att börja. Jag sade till innan vi startade att det känns mycket märkligt i armen. Koksalt ska inte kännas varmt, kallt vet jag att det känns när man sprutar genom. Högt tryck i mitt kärl tydligen. Bara att köra på. När sedan kontrasten sprutades in kände jag hur (detta är min känsla) hela armen skulle sprängas, bultade och brännhett. Armen började krampa och jag började skaka fibrilt. Ni som sett Twilight när Bella blir vampyr. Eller någon annan transformation kan föreställa er detta. Så såg jag ut. Benen började skaka och kände hur jag krampade. Fibrilt sparkade och skrek, tårarna sprutade och dödångesten var olidlig. Är detta en anafylaktisk chock? Herregud. Dör jag nu? Jag skrek och snabbt var personal på plats.

- Ta bort det!!! NU!!!! Ta bort det! Hjälp mig.

Sålänge jag skriker ja då andas jag ju. (kul i det obehagliga) Efter många om och men lyckades jag lugna mig. Jag begravde det blöta ansiktet och min hand. Den andra kunde jag knappt röra. Jag hade panik. Vad händer? Känslan av att inte kunna röra sin arm. Sakta men säkert började jag kunna röra den. Fick frågan om jag ville komma upp och pausa. Nej minsann. Stick andra armen, gör det och ta mig härifrån. Sagt och gjort, sticket sket jag ju fullständigt i nu. Ett stick i armen är ingenting jämfört med det som nyss hänt. På andra försöket gick det bra. Hålla hand och kontrasten sprutades in utan komplikationer. Fin personal som stöttade och gjorde allt dom kunde. Sen att jag blev uppriven är inte så konstigt.

Detta var en röntgen undersökning. Det är sådana händelser som skrämmer mig inför vad som komma skall. Att det uppstår något. Att något händer. Det är så korkat att tänka så men jag tror det är ganska normalt att tänka så. Det vi inte vet eller som är okänt skrämmer oss alla. Naturligt och sunt. Det är meningen att vi ska vara vaksamma. Men det är som sagt detta som gör mig ännu mer nervös inför nästa veckas operation. Jag hoppas att Linda får vara med mig tills jag somnat. Lindrar lite att ha någon med sig tills man deckat. Hoppas att dom deckar mig rejält med så att allt bara blir bludder. Att jag vaknar och inte har några konstiga minnen. Det närmar sig. Allt går så fort. Vad händer liksom?

 

Jag vill rikta ett stort TACK från botten av mitt Hjärta till Er som hört av sig. Inte många som visste att jag skulle göra detta idag. Jag orkar inte pressa ut för alla. Dom jag pratar med en del vet ju. Jag tror att dom som ändå är nära men som jag inte pratar med var dag förstår att jag inte orkar dra upp detta flera gånger om dagen. Ni kan ju alltid läsa här och på min instagram: selunaseluna

Ringa kan man och jag ringer om jag orkar. MEN jag vet att ni tänker. Åh vill bara gosekrama om er alla som hör av sig. Som får mig att le och ger mig styrka. Vet inte hur jag ska kunna tacka Er.

Fina du, du ger andra styrka och då får vi andra sända tillbaka styrkekramar till dig. Du har folk i närheten som stöttar men även folk på avstånd som stöttar och håller 👍 för dig!

Vill bara krama dig och säga att jag finns på avstånd och stöttar!
💛 till dig från Lottis!