Skönhet
Belle.
Denna gången känns det bra, mycket bättre än förra köpet. Denna gången när jag såg "henne" för första gången drogs jag till henne. Som en magnet, och jag kunde inte sluta tänka på "om hon var min". Jag velade och tvekade. Alltid det ekonomiska som spelar roll, speciellt i min situation. Jag ska inte säga så, säkerligen så för många här på planeten. Men nu är det ju mig vi pratar om.
Nu är det även så att efter olyckan är jag ännu mer än innan noga med säkerheten och känslan av att känna att jag har kontrollen. Detta kommer ta mycket längre tid än jag trodde. Jag glömmer ju aldrig det som hände, och det har etsat sig fast på min näthinna för evig tid. Jag kan dock underlätta genom att känna att det jag tar mig fram med är säkert. Hur säker nu man kan vara i trafiken? Jag misstror inte min egen bilkörning eller inte den jag åker med. Jag kan inte heller säga att jag litar fullt ut på någon gällande att sitta bakom ratten. Ett fåtal jag har åkt med sedan efter olyckan och ännu mindre kört själv. Det jag är allra mest rädd för är mina medtrafikanter. Rädd för att någon ska "inte se mig", "inte hinna bromsa", " vara ouppmärksam" samtidigt som en vis man sade till mig:
- Vad är sannolikheten för att du ska vara med om en sådan olycka igen?
Nej, tack gode Gud det hoppas jag stämmer och jag har haft "min" trafikolycka, barnen var ju inte med i bilen. Jag tror inte jag kunnat återhämta mig om barnen varit med och skadats. Hur mitt adrenalin hade rusat, och jag kan känna vreden i mig "om" utan att det faktiskt har hänt.
Jag tar till mig vad alla säger, men precis som varje människa är unik i sitt mående och sina känslor...där inkluderas jag med. Det finns aldrig någon som kan berätta för en annan människa hur, bara såhär kan. Det är alltid fint att få goda råd om råden är vettiga och detta är ju i betraktarens ögon.
Nu iallafall hoppas jag ha "hittat den rätta"...att "hon" kommer rulla många mil med mig. Säkert, tryggt och nu ska vi bilda en relation. Kom inte och säg att det bara är jag som gör detta. Känner in bilen och känner på. Nej, tror att alla som byter bil gör detta. Även om det är en stor burk påt och ingen lurvig liten hundvalp så behöver jag göra detta iallafall. Jag tror inte att jag är knasigare än någon annan där ute. Skillnaden är kanske att jag berättar och det i skrift och bild.
Jag kände direkt när jag satte mig bakom ratten att det kändes....bra. När jag började köra kände jag mig "hemma". Det kändes ok för första gången på 3 månader att köra. Jag tror aldrig att det kommer kännas hundra igen. Men bara skillnaden på bil är guld värt. Iallafall är "hon" provkörd och min. M sade efter jag kört:
- It´s insane how good you drive! What a difference!
Han sade nämligen första gången jag körde efter olycka att det såg ut som om någon satt med kniven mot strupen på mig.
Nu hoppas jag att "kniven" ska bleknas och att jag kan känna som innan. Jag VET vad jag gör och litar på det. Jag fortsätter att exponera mig för saker, en sak i taget. Om jag kört på olycksplatsen? Nej...och det kan jag säga att jag vägrar ännu. Bara motorväg får mig att rysa...
Men...det kommer det kommer.
Igår hämtade vi henne, jag hade mitt spinningpass. Kommer hem och vi drar. Vi kör dit vägen för oss. Roadtrip är alltid kul, speciellt med M. Vi hamnade i Helsingborg, skulle visa restaurang Santorini som tyvärr såg ut att ha gått i konkurs. Vi snurrade runt inne i stan, beundrade alla juldekorationer och vidare mot ett väldigt sent mål mat....
Mitt i natten kom vi hem. Men vad gör väll det?
Idag hämtades Småpojkarna med bilen. Vilken känsla att sätta in dom!
Välkommen till Familjen Belle
Kommentarer
Trackback
