Jag är trygg, jag mår bra med M. Jag toklängtar efter barnen så det gör ont. Nu längtar jag ännu mer. Efter fredagens händelse. 

Idag började jag skriva om det. Jag tror att det är den delen av mig som gör att jag bearbetar. När jag blundar nu så ser jag bara hur bilen snurrar. Hur jag känner att livet rycks ifrån oss. På bara några få sekunder kan jag gå från "vi ska in till Kristianstad och fika" till "vi dör vi dör". Den känslan önskar jag inte någon. Ingen. Jag kan höra hur rutan krossas. Jag kan känna rädslan över att halsen ska skäras av. När jag ser mig själv i spegeln ser jag märket på halsen efter olyckan. Om än bara en liten skråma så mår jag illa när jag ser det. När jag duschar ser jag alla blåmärken på benen. Blå blå blå. När jag vrider nacken gör det ont, jag blir trött av smärtan. Ryggen värker. Allt detta för en lastbil som "inte ser oss". Nej, jag ska inte döma. Olyckor händer och jag vet att chauffören av lastbilen inte hade något ont uppsåt på väg 21 i fredags. Men ändå blir jag ledsen över detta. 

Tänk om? Varför? 

Jag ska blunda igen nu. Hoppas på sömn och se fram emot dagen som kommer. För vet ni vad? Det är underbart att leva. Livet är en gåva.