Av veckans händelser.

Inte klokt vad tiden den går och för två veckor sedan såg jag två veckors intensivt jobb framför mig 2 veckor i sträck. Det har gått så snabbt så jag hinner inte blinka. Jag tänker inte gå in på hur många timmar, men all den andra tiden då jag inte jobbat har spenderats med barnen. Jag har lyckats klämma in lite träning och med vilja går det. Har hunnit träffa lite familj och vänner men långt ifrån alla jag skulle vilja hinna träffa. Jag tror dock att det finns överseende med detta just nu. Är man vän eller familj så förstår man. Jag anser att det är så det är. För jag har överseende och då vill jag ha samma tillbaka. Jag har mer och mer börjat säga nej, eller stå upp för vad jag vill och känner. Detta är mycket sedan i våras och sedan Maltis där jag var på praktik. Att DBT tänket kommer mer och mer in i mitt huvud. Jag är där jag är och det är jag. Jag går mer och mer på magkänsla och inte bara mitt förnuft (ja, jag har ett förnuft). En känsla blandat med förnuft blir min visshet/wisemind och det är den jag försöker plocka fram mer och mer. Jag känner att det går framåt även om jag stundom puttas ner från min stege. (bla bla bla tänker ni, och det får ni tänka).

Idag har varit en dag som inneburit bergochdalar. En underbar frukostgäst, lilla Mojja. Barnen var mysiga och fick äta sin söndagsfrukost i soffan. Men jag fick mig ett litet sammanbrott innan Mojja åkte. Lång historia och den drar jag inte här. Men det knöt sig i magen och pulsen steg som en raket. Det bara kommer ibland och då får jag lära mig att hantera detta bara. Jag och barnen började vattna blommor och städa rummet. Jisses vad med saker dom har. Vi har tänkt att ta en liten rensing där i sinom tid. Började på det idag men eftermiddagen kom och Patrik kom hem. Jag körde sedan för ett skift/pass på mitt extrajobb. En lärorik kväll som alltid och nu ska jag ju vara redo för detta. Kändes bra och mina nya kollegor är helt fantastiska! Åtta timmar gick fort!

När jag sedan skulle köra mot hemmet hade det frusit på rutan och jag svor en stund över detta. Dimman låg som grädde hela vägen hem och jag puttrade sakta men säkert fram. En het (ja väldigt varmt) dusch, mitt LCHF bröd och nu en film som jag ska försöka våga se. Eller ska jag säga orka?