Yes i do.

Inte visste jag att jag skulle må såhär. Att jag skulle vara i denna sitsen. Jag blir lite skraj när jag tänker på det. Att komma hem igår sent efter arbetspasset på 16 timmar, och huset är tyst. Tänk, var det såhär det skulle bli? Inte visste jag eller trodde i min vildaste fantasti för 2 år sedan att det var såhär det skulle bli. Tystheten gjorde mig nervös. Borde njuta av det, men kan inte. Kan inte slappna av alls. Går som på nålar och är extremt rastlös samtidigt som jag är obehagligt trött i kropp och själ. Att vakna och vara ensam. Men njut nu, vad gör jag. Börjar tvätta. Kanske gå och sova en stund till? Det är ju så gott att ta en kopp kaffe, göra lite nytta och sedan bädda ner sig en stund till. Gick det? Ja, i fem minuter. Sedan skuttade jag upp igen. Jag var ute och gick i ösregnet. Det piskade på kinderna. Kallt och grått ute. Jag känner mig grå inombords med denna dagen. Idag har jag gråtit, igen. Ja, tårarna bara forsar ner för kinderna. Som att öppna en kran... Det bara kommer och i förmiddags skakade jag. Som ett löv. Kunde inte sluta. Ett försök till att slappna av, men omöjligt. En varm dusch efter promenaden men inte det hjälpte heller. Fortsatt nervös, ont i magen och ett hjärta som klappar hårt. Kan det kallas ångest tro? Ha ha. Nej, ja kallar det mer oro. Ovisshet. Är det något jag avskyr är det att gå i en ovisshet. Jag vill inte ha allt planerat men jag vill ha en fast punkt. Vill ha och vill ha. Önskar det.

Detta är en tuff dag, det brast många gånger idag och tårarna har bara kommit med jämna mellanrum. Jag känner hur jag brister inombords. Ja, jag känner hur jag går isönder och vill skrika ut:

- JAG orkar inte mer!

Hur jag vill svära och skrika. Kasta saker och sparka på sådant som är lagligt/enligt normer att sparka på. Hur jag skulle vilja äga en boxsäck och slå på...

Hur jag vill be alla fara åt fanders samtidigt som jag vill ha en kram och någon som säger att allt blir bra. Hur jag vill vara mer och mer ensam men samtidigt inte. Orkar inte med att vara social för länge heller. För jag vet att frågor kommer och jag har inga svar. Jag har inga svar, tyvärr. Johanna som alltid är glad, positiv och vet precis hur hon vill ha det. Nu står jag här och ja det finns dom som får en smärre chock när dom träffas av åsynen av mig. Då jag brister. Jag tar verkligen tillvara på alla fina stunder, det gör jag. Men dom tuffa kommer mer och mer nu. Det är detta med stegen och hur jag klättrar upp för att sedan puttas ner igen. Ibland hårt och ibland bara en liten knuff. När jag knuffas ner vill jag slå tillbaka och till viss del orkar jag det. Men en del av mig är för trött. För trött för att orka. Och då gör jag dagen som den är och sätter igång min autopilot. Det är ju inte den som ska styra utan jag. Men ibland behöver jag det, precis som du och du och du. För det gör vi alla. Att jag får stödet av Patrik känns otroligt bra. Att vi i detta kan stödja varandra. Det är nog värt mycket med tanke på hur det är. Hur gör man annars?

Det som lyfter upp mig just nu är glimtarna från barnen. Kloka ord och kommentarer från dom. En puss och en klapp på kinden. Hur vi måste vara starka tillsammans. Hålla ut och rida genom denna stormen...