Nerverna börjar göra sig tillkänna lite nu. Det absolut SISTA i skolväg idag förutom avslutningen nästa vecka, med betygen i handen. Känns sanslöst men så skönt. Härligt med alla skolavslutningar och fester, festivaler och filt på gräset och något kallt i handen. Jag vet nu ju att jag kommer missa vår avslutning den 1 juni i parken. Jag ska ju göra något annat och jag vet inte hur mycket jag vågar dela med mig här i bloggen. Jag har alltid haft lätt för att skriva precis vad jag känner, jo jag utelämnar en del. Men detta vet jag inte om jag ska utelämna. Inte med tanke på hur folk ska reagera utan mest på att kanske de nära och kära ska få veta först. Sedan tror jag inte att jag kommer hålla tyst om detta. Vågar jag?
Eller välja att bara hålla snattran om det tills det är gjort?
Då slipper jag alla, men, vad, varför, ge dig, men snälla, sluta.....
Dock tar jag konflikterna, jag tar det och jag står rakryggad. Här ger jag mig icke en millimeter!
Det känns som att det viktigaste är att de allra närmaste ger mig stöd. Mina vänner som ger mig enormt stöttning i detta och Parik. Även om Ericas kommentar kommer att gå till historien!