Igår var jag och Patrik på en föreläsning om "Barnen och vi".
En föreläsning av Lars Andersson som är Pedagodhandledare och f.d. univeristetsadjunkt i pedagogik och psykologi. Det var en stor skara av föräldrar och personal som samlats. Tycker dock att det var ganska dålig uppslutning med tanke på att det var komunen som ordnat det. Jag trodde det skulle vara fler. Patrik tyckte det var nog med folk som det var. Lars började med att prata om just relationen mellan föräldrar och personal i både skola, förskola och fritidshem. Att det är väldigt viktigt hur vi förhåller oss inför barnen. Hur det är viktigt att inte vinka 11 gånger innan man ska gå. Det ger barnet ett otryggt intryck och då blir de osäkra på om det är säkert att vara kvar. (Ja, jag vinkade 11 gånger minst med Ted då han gick på förskolan) Hoppsan.
Det intressantaste var när han pratade om just Fostran . Vilket förhållninssätt man ska ha.
SÅHÄR SKA NI UPPFOSTRA ERA BARN! Är väll inte dåligt att få veta?
Oj oj oj tänkte jag. Okej, låt oss höra...
Han visade en fyrkant uppdelat i fyra och visade att det finns 4 olika sorters föräldrar. Meningen är att man ska ha en AUKTORATIV stil i sin uppfotran. Man ska ställa krav, men vara lyhörd. Man ska inte enbart vara auktoritär, eller enbart icke involverande. Inte ha en tillåtande stil. Viktigt att sätta gränser och tydliga sådana. Men att respektera och lyssna på sina barn. De har rätt till respekt såsom vi har rätt till respekt från de.
ÖMSESIDIG RESPEKT!
Även att tänka på hur man bemöter sina barn. Man ska tänka lite på de olika utvecklinsstadierna och bemöta sitt barn med tanke på de. Undvika inlärd hjälplöshet. Barn kan bära saker själv, kan de gå så ska de går. Jag bär ju jämt på Lias...Han kan ju faktiskt gå själv...Det finns 6 åringar som inte kan skala en banan, eller sedan inte vet var de ska göra av skalet. Det är inlärd hjälplöshet. Föräldrar som har denna fostran menar ju inget illa men det blir inget bra för barnen i längden. De blir osäkra.

Viktigt att involvera barn i den mån och på den nivår som är möjligt.
Se till att ditt barn förstår det du säger och om du tillrättavisar ditt barn, förklara varför. Att man ska kunna samarbeta som barn och säga ifrån då man tycker att någon gör fel (social destruktiva). Det är självständiga och trygga, starka barn. Så ska ett barn vara. Barn läser av oss och känner av oss. Han menar att så fort barnet kan ta sig fram ska man börja fostra. Genom att skydda barnet från saker som de kan slå sig på. Det är en början på fostran. Man ska vara schysst men knäpp.
Om jag håller måttet, ja det undrar jag och var dag känner jag mig lite osäker samtidigt som jag ser att både Ted och Lias växer upp till duktiga och snälla, omtänksamma pojkar. Jag vet att jag gör något rätt iallafall.
Bara att fortsätta ha rätt tänk. Precis som när man jobbar med människor. Se varje individ som den är och aldrig jämföra med varandra. Vi är ju alla så olika.