Stormakt
Hur ska man vara en bra mamma? Jag har läst i fler och fler bloggar om just mammor som kryper fram och även skriver om det inte så rosaglittrande mammalivet. Jag har (tror jag) alltid varit öppen med att det faktiskt är tufft att vara mamma. Det är fler och fler som skriver, och berättar om frustrationen över att inte ha makten vissa stunder. Att känna maktlöshet eller helt enkelt inte känna att man har någon makt.
Så är det för alla. Det går i perioder men det är även dessa tuffa perioder som gör mig stark som mamma. Jag skrev detta till en bloggvän och skriver det här med. Eller en del fler adjektiv här...
Ibland vill jag med dra loss mina blonda hårtussar, skrika rakt ut att jag inte orkar mer och springa. Inte sluta springa utan bara springa utan att veta mitt mål. För att jag blir rädd? Det har kanske med åldern att göra? Jag är inte så gammal, har två barn och redan det där som en norm anser sig vänta med. Skitsnack. Även en mamma som är över 40 med två små barn kan känna detta. Denna frustration över att ha ett så stort ansvar över en annan människa och inte alltid kunna hantera det. Jag blir så ledsen på mig själv ibland. Sist var i tisdags.
Vi var lediga hela dagen tillsammans jag och småpojkarna. Jag hade sett fram emot detta så länge och vaknar upp, så trött hela dagen. Kanske detta med oro att ställa över till nattjobb. Jag är ju ingen natt eller kvällsmänniska. Vill sova och blir jobbig om jag inte får sova. Ja, jag kan bli agiterad. Ha ha. Jag var så opedagogisk. Okej, vi lekte hela dagen. Barnen fick all uppmärksamhet men vi gjorde inget utöver det vanliga. Jag hade inte ork eller lust faktiskt. Vill bara vara hemma. Lias somnar efter otaliga dispyter. Han har nu hela förmiddagen, och in på eftermiddagen hittat på lite hyss och klättrat på allt som kan tänkas. En 1½ åring kan minsann testa mammas gränser flera gånger per dag. Åh, han somnar. Lugnet lägger sig. Just då ville jag bara somnat en stund jag med för att få någon timmes extra sömn inför natten. Jag och Ted ser på film. Men jag stör mig på minsta lilla. ljud. Går in på soffan och lägger mig. Sen kommer tårarna. Åh, herregud. Vad gör jag?
Min lille kille gör inte mycket väsen av sig. Här är jag sur och grinig. Gnäller över trötthet och hur ska min 6 åring förstå detta? Jag gråter och gråter på soffan. I denna stund känner jag mig så misslyckad som mamma. Det är ju nu en pedagogisk mamma ska tjolahopp leka och få extra kvalitetstid. Jag torkar tårarna och går in till Ted. Vi målar lite. Vi börjar prata om målning och Ted springer in till Farmor Ingrid...Hon är bra på att måla för det är jag kass på. Han är borta i nästan en timme. Jag får andas och Ted får stimuleras lite. När han kommer hem ber jag om ursäkt för att jag är en tråkig mamma just idag.
- Förlåt mig Ted.
Ted han ruskar på huvudet...
- Det gör inget mamma...Jag förstår dig!
Han kramar om mig och för en stund nu förstår jag att han faktiskt förstår.
Detta var mitt bevis på (ännu en gång) att man gör så gott man kan. Ingen är oumbärlig och perfekt. Ingen vet precis hur man ska göra. Ingen är pedagogisk hela tiden.
Det finns nog ingen ånger, bara läxor...
Kärleken som jag fick genom den kramen sade allt som mitt hjärta behövde veta.
Så är det för alla. Det går i perioder men det är även dessa tuffa perioder som gör mig stark som mamma. Jag skrev detta till en bloggvän och skriver det här med. Eller en del fler adjektiv här...
Ibland vill jag med dra loss mina blonda hårtussar, skrika rakt ut att jag inte orkar mer och springa. Inte sluta springa utan bara springa utan att veta mitt mål. För att jag blir rädd? Det har kanske med åldern att göra? Jag är inte så gammal, har två barn och redan det där som en norm anser sig vänta med. Skitsnack. Även en mamma som är över 40 med två små barn kan känna detta. Denna frustration över att ha ett så stort ansvar över en annan människa och inte alltid kunna hantera det. Jag blir så ledsen på mig själv ibland. Sist var i tisdags.
Vi var lediga hela dagen tillsammans jag och småpojkarna. Jag hade sett fram emot detta så länge och vaknar upp, så trött hela dagen. Kanske detta med oro att ställa över till nattjobb. Jag är ju ingen natt eller kvällsmänniska. Vill sova och blir jobbig om jag inte får sova. Ja, jag kan bli agiterad. Ha ha. Jag var så opedagogisk. Okej, vi lekte hela dagen. Barnen fick all uppmärksamhet men vi gjorde inget utöver det vanliga. Jag hade inte ork eller lust faktiskt. Vill bara vara hemma. Lias somnar efter otaliga dispyter. Han har nu hela förmiddagen, och in på eftermiddagen hittat på lite hyss och klättrat på allt som kan tänkas. En 1½ åring kan minsann testa mammas gränser flera gånger per dag. Åh, han somnar. Lugnet lägger sig. Just då ville jag bara somnat en stund jag med för att få någon timmes extra sömn inför natten. Jag och Ted ser på film. Men jag stör mig på minsta lilla. ljud. Går in på soffan och lägger mig. Sen kommer tårarna. Åh, herregud. Vad gör jag?
Min lille kille gör inte mycket väsen av sig. Här är jag sur och grinig. Gnäller över trötthet och hur ska min 6 åring förstå detta? Jag gråter och gråter på soffan. I denna stund känner jag mig så misslyckad som mamma. Det är ju nu en pedagogisk mamma ska tjolahopp leka och få extra kvalitetstid. Jag torkar tårarna och går in till Ted. Vi målar lite. Vi börjar prata om målning och Ted springer in till Farmor Ingrid...Hon är bra på att måla för det är jag kass på. Han är borta i nästan en timme. Jag får andas och Ted får stimuleras lite. När han kommer hem ber jag om ursäkt för att jag är en tråkig mamma just idag.
- Förlåt mig Ted.
Ted han ruskar på huvudet...
- Det gör inget mamma...Jag förstår dig!
Han kramar om mig och för en stund nu förstår jag att han faktiskt förstår.
Detta var mitt bevis på (ännu en gång) att man gör så gott man kan. Ingen är oumbärlig och perfekt. Ingen vet precis hur man ska göra. Ingen är pedagogisk hela tiden.
Det finns nog ingen ånger, bara läxor...
Kärleken som jag fick genom den kramen sade allt som mitt hjärta behövde veta.
Kommentarer
Trackback
