Lias är nu på väg ner till Lund och universitetssjukhuset. Där specialisterna finns, han mår bra! Men behövde komma ner fortare än vad vi får köra. Jag trodde jag skulle få åka med...det kändes som om hjärtat slets ut ut bröstkorgen då jag såg hur dörrarna öppnades, ambulansdörrarna stängdes och åkte iväg. Kom ut och ser hur de sättet på blåljusen och hör hur sirenerna tjuter. Då och även innan bröt jag ihopa. Det kändes som om benen inte bar mig och jag kunde inte andas. Jag känner mig samtidigt trygg med fantastiska läkare och sköterskor. Vilken nsrkosläkare så fin som höll han i handen, och pratade med honom. Du och alla andra är värda att bli uppskattade för sitt jobb!!! Nu sitter vi i bilen i stormen på väg ner och jag har en olustig känsla i magen. Men, jag låter tårar komma ut och längtar efter liten Molle så det värker i hjärtat!