Tillbaka

Ingen måndag som alla andra idag. Dagen började i vanlig ordning, med lämning. Dock har Ted lov och ville varit hemma med mig. Jag hade närträff idag så det var inte möjligt, men lediga lite i veckan ska vi vara tillsammans. Väl på lektionen ringer Lias "dagis" och säger att det känns som om det är vätska kring shunten. Mitt hjärta stannar. Jag känner hur det sedan slår fortare och fortare. Det var faktiskt skönt att få gå en halvtimme tidigare, annars stannar jag mer än gärna kvar på dessa lektionerna. Men jäkten att komma till Lias var påtalig. Väl framme sover min lille. G lyfter upp honom och jag får undersöka shunten. Känns ok, han får komma i min famn och jag tänker:
Gode Gud, låt det inte vara något för det orkar jag inte. Orkar inte se något av mina barn ha ont, lida eller att må dåligt. Orkar inte söva, vänta och vara orolig. Gode Gode Gud.
Lias får komma hem, hämtar hem maken för oron orkar jag inte med ensam. Vi känner att shunten känns ok. Tinar bullar och Lias får saft och bulle i soffan och vi tittar på de stora katterna som vi är så förjusta i, tigrar. Lias leker nu och är normal. Samtalar med Lund (finns det bättre hjältar, inte i mina ögon) De lugnar mig och en röntgen är inte något vi ska göra nu. Det ger så mycket strålning på Lias hjärna och därav väntar vi. Hans allmäntillstånd är som vanligt och shunten känns inte påverkad nu. Men mamma hjärta sved till ändå en bra stund och oron är jobbig. Vi har bokat av allt som skulle göras idag, hämtar andan och observerar Lias. Jag är expert på att observera, jag är ju hans mamma. Jag ser minsta lilla, minsta lilla misstanke så kör jag in honom. Tur att maken är lugnande, annars hade jag nog hispat i taket. Min Lille leker för fullt här hemma och hela helgen & nu är det mycket djuren han leker med. Väldigt spännande! Det är sanslöst vad man släpper allt, hjärtat stannar, och inget kan störa koncentrationen man har på sitt barn. Med shuntbarn är man nog lite extra nojjig, både med kräkhistorier, och diverse allmäntillståndsförändringar. Gäller kanske alla som har barn vars barn har en sjukdom eller åkomma. Gode Gud säger jag. Kroppen förberedde sig på några få minuter. Inställd på att hunger eller mitt tillstånd sopades bort helt. Jag hade nog kunnat få en sten i huvudet utan att känna stenen....


Kommentarer
Postat av: Patrycja

Jag känner med dig Johanna. Jag gör verkligen det,speciellt som du säger med kräkningar eller så.



Som om man inte redan är hönsmamma så tror ja jag är värre med min lilla som har shunt.

De blir mer "ömtåliga" liksom,tur att du har en lugn man (jag hade reagerat precis likadant som du ;) så man kan behöver en som lugnare en)



Och absolut är personalen i Lund bäst. Men vad sa du om att man kan känna vätska omkring shunten?!



Kram till lilla Lias :)

2012-02-20 @ 21:46:32
Postat av: Johanna

Åh, det kan vid ett stopp i shunten eller annan defekt komma vätska runt shunten. Det känner man. Det indikerar att ngt är fel. Jag kände inget märkbart på Lias. De ville inte utsätta honom för onödig röntgen, pga strålning. Vi avvaktar och observerar. Tack, vad gullig du är! Känns skönt att det inte bara är jag ;) kram på dig

2012-02-21 @ 11:01:48
URL: http://seluna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0