Har det varit. Blev det.

Varför inte lite spänning i tillvaron? Ted trillade av en hängmatta och slog i huvudet. Ledsen, gjorde ont och eftersom han var snurrig/virrig och lustig så valde jag efter att ha pratat med 1177 att åka in milen till CSK. Väl inne droppar det in folk. Mer och mer mer och mer. Jag känner hur paniken börjar komma smygandes. Jag avskyr somatiska akuten. Ted med, för att inte tala om Ted som blev livrädd att vi skulle åka till Lund. Jag förstår honom. Väl inne börjar väntan, och jag inser att vi kommer att få sitta där om jag inte inte gör något. Jag knycker en ssk. Precis som alla andra fräckisar gör. Jag berättar symtomen han hade och att dom gått över. Inget kräk eller frånvaroattack. Jag väljer att observera honom hemma. Vi skuttar ut från Sjukhuset. För där vill ingen av oss vara. Ted lättad. När det handlar om hand huvud så blir han rädd, eller mer förskräckt!

Vi gasar mot MC Donalds enligt Teds önskemål. Jag sörplar på min Nutrillet och kaffe medans Ted smaskar i sig Nuggets och pommes. Nöjd och båda tyckte det var skönt att landa....

En lång kvällspromenad (som var kväll nu på en timme). Regnet öste ner och jag blev blötare än blötast . Men jag njöt av regnet. Njöt av musiken i öronen. En varm dusch sen....

NU tror jag att allt är packat och klart....Ha ha. Jag har valt att skriva ner allt jag packar ner för att slippa packa upp och kolla om och om igen. Ändå gör jag det! Ha ha!!! När det gäller kläder iallafall....Det sista införskaffades idag och nu är nog allt i väskorna. Bara handbagaget som ska checkas. Och allt det andra en gång till.

Har jag sagt att jag längtar?

Jag borde sova. Men kan inte. Mycket man borde!