Den där bänken

gick jag förbi idag på dagens promenad. Den där bänken där jag satt för några år sedan och funderade över mitt liv. Just den bänken som jag har haft som "tänkarbänk". Jag har inte varit där på evigheter. Så nära, men ändå så långt borta. Där satt jag alltid då det kändes tufft, mest ensam och ibland med sällskap. Jag har fällt många tårar just på den platsen och våndats mycket. Samtidigt är det en plats jag har återvänt till och varit lycklig.
 När jag gick förbi den så rasslade det i löven, vinden blåste i håret och jag kände sjödoften, och såg en liten båt på vattnet. Det blev tyst, och helt stilla i en nanosekund och jag kände att tiden stannade. Jag tittade på bänken och det kändes som en evighet, men det var bara någon sekund. Den sekunden fick mig att vilja återvända och fortsätta ha den som tänkarbänk. Antar att mina promenader kommer få en annan runda som jag funderat ut nu. Jag visste inte att man kunde rysa på det viset. Jovisst, ryser gör jag ofta. Men...

När man tänker mycket så slutar det oftast med att man tänker lite till.


Bild från Skönare Hem. Tror minsann jag ska införskaffa en bänk till min trädgård...
En bänk som jag när som helst och snabbt och lätt kan sitta och läsa och fundera på. Känna hur det fladdrar i löven i boken som omsluter vår lilla blåbärsskog. Det är något att fundera på...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0