Min operation


Här var jag verkligen nervös. Stunden efter kommer tårarna.

En del som frågat mycket om min operation, och jag väljer nu att gå ut med min berättelse. Jag kommer inte lägga in om veckorna innan och efter. Då skulle jag behöva en bok, för så mycket har jag skrevit. Men jag har förkortat en del och delat upp i stycken. Hoppas att var och en är med på att jag valt detta och inget som jag "promotar" att man ska göra. Är man nöjd med sina bröst så är man. Är man inte så är man inte. Jag som bor i min kropp och bara jag. Bara jag som ska leva med den och detta är inget man kan träna upp och fram. Bara bort. Så jag valde detta efter många år av fundering, efter två barn och enligt mig nöjd med detta. Nöjd och tacksam så tacksam över mina två pojkar. Det är dom som jag ska ge allt. Men ändå nu då? Som sagt, bara jag och ingen annan som ska leva i kroppen. Ger ut mycket nu av mig själv. Aldrig gjort det såhär innan. Både för min skull och för andras skull som jag vet går i dessa tankar som jag gjort åravis. Kändes konstigt att publicera detta, men gjorde det. Jag tar både ris och ros. Jag är den jag är och jag hymlar inte med detta. Det om något är falskt...

JAG SER att statistiken har fördubblats i min blogg. FÖRDUBBLATS! Fler som är sugna kanske, fler som funderar och tänker. Bara hör av er...
Jag vill ännu en gång poängtera att enbart DU som bor i kroppen ska välja detta och som jag säger:
 You are amazing, just the way you are.



Op dagen den 1 juni
då mina "Kittisar"
 ( ja jag har döpt dem som så många andra gör..) föddes

Jag gosade barnen så mycket jag bara kunde! Den där separationsångesten kom och rädslan av att inte vakna. Att aldrig få hålla om mina barn igen skrämde mig så enormt mycket. Såg framför mig hur barnen i höst när löven faller leker ute med Patrik bland löven och jag inte finns med dem mer. Mamma är i himlen… Oron kröp sig på. Lillan kom och det var dags att åka. WOW, idag gäller det!

 Hon var mycket lugnande hela vägen in. Vi hämtade upp Tina som bara tog fem minuter på sig att komma ut. Ja, så nervös över det med. Sant sant. Nervositeten kom smygandes och väl på kliniken fem minuter innan kallade Barbro Klinikchefen in mig. Jag pussade på Tina och Lillan och de pratade med Barbro. Som föräldrar som pratar om sina barn när och hur det kommer gå till. Jag kommer inte ihåg vad som sades i samtalet. Jag var i en helt annan värld den stunden. Kliniken känns lugn och hemtrevlig. Känns inte alls sjukhus, mer som ett vilohem.  Jag tar in dofter och färger som en katt. Tittar och luktar på omgivningen. Ja, en liten fetisch jag har…att lukta. Jag tittar ut genom fönstret och vädret är ljuvligt! Får tilldelat en säng i en sal med tre sängar, med skynken och ni vet de där borden man har med hjul på. Väldigt praktiska minns jag att jag tänkte. Påslakanet var något av det första jag lade märke till. Så fina och färgglada, kände på det och mjuka och sköna. Vi pratar om bhn jag vill köpa med knäppning framtill. Barbro tar fram den och ställer in den till mig. Den ska vara spänd på innersta. Bröstband får jag om det behövs. Vilken skön bh! Dags att byta om nu och bädda ner sig. Bäddar ner mig under täcket med min op outfit. Narkosläkaren pratar med mig under tiden, märks att de har att göra. Han kändes till en början nochalant men efter att han sätter sig ner intill sängen så klickar det mycket bra. Han berättar hur sövningen kommer gå till och vad jag kommer få för tabletter innan operationen. Att det är samma narkosmedel som vi ger våra ECT patienter. Att man genom venflonen sprutar in lagom dos under hela operationen för att man sedan ska kunna vakna så snabbt som möjligt. Han ska nu sätta venflonen och efter tredje försöket går det. Mina kärl var fina och han menade på att han sticker flera gånger om dagen men att mina kärl ”rullade” som de kan göra. Så typiskt ju, för behagligt var det inte. Jag kände hur jag blev yr och svettig, det sökte mig lite. Håller upp den armen jag inte blir stucken i och andas djupa andetag. Dr sade att det gick bättre utan sina progressiva glasögon. Under hela tiden han ”grävde” i min hand så pratade han med mig. Om allt annat än opn. Mycket duktig och ”vanlig” allmän, det kändes bra att han var medmänniska. Han skrattade och log härligt medans jag säkert var grön i ansiktet. Sedan var det dags att träffa min kirurg Håkan. Vi går in på hans kontor där jag för några veckor sedan bestämt hur det skulle se ut. Han mätte och ritade igenom på mig..

-          Nu ska vi rita lite!

Hm, nu var jag riktigt nervös. Det såg han. Han sade att det var helt normalt att vara nervös nu, och han undrade vad jag var nervös för. Jag berättade att det var sövningen och att bli vanskapt. Då sade Håkan något bra!

-          Det var en gång en äldre herre som skulle sätta in nya tänder. Han var till åren kommen men ville ändå ha tänder i munnen. Tandläkaren satte in vita tänder på mannen, är det estetiskt vackert? Detta är en kulturell fråga! Hade jag satt in tänderna  på honom så hade jag valt en gul nyans. Vi har inte vita tänder, och absolut inte som 80 åring. Detsamma gäller bröst. I USA betalar man för att det SKA synas. Ding ding kolla här! Men i Sverige vill vi inte att det ska synas.

Kändes så skönt att han förstod mig. Det är ju så jag tänker, vill inte att det ska se plastigt ut och översynas.

-          Kommer det inte att göra! Perfekt till din kropp. Hade du varit större så hade jag velat lägga in mer och vise versa. Du har en liten överkropp med smal midja och små axlar. Denna storleken kommer bli perfekt på din kropp. Kommer att bli så fint på dig! Kommer att fylla ut din assymentri bättre.

Jag fick sätta mig ner nu, kände hur jag höll på att svimma. Han visade ritningarna på mina bröst och jag kände bara hur det snurrade i huvudet. Jag tänkte nu på att någon ska SKÄRA I MIG! Arghhhh...

Det var skönt att komma in i sängen igen. Jag lade mig på sidan för det är favoritställningen. Tänkte att så kommer jag inte kunna ligga sen. Det tog ca 15 minuter sedan kom Anse och kopplade in antibiotikan som kändes kall att få in i kroppen. Nu snurrade det ännu mer. Fick mina tabletter som bestod av 4 alvedon, 1 tabl mot illamående (primperan) samt Oxycontin (som innehåller morfin). Tog INTE lång tid innan jag blev sådär ”Hakuna Matata”. Så jävla underbart! Vilken pilla! Give me more of thoose.  Jag mmsade alla nära och kära, småfnittrade. Jag minns då Anse kom in tidigare observera tidigare innan min ”lyckopilla” på morgon, och skulle fråga hur det var idag? Då brast det på mig, tårarna sprutade.

-          Vad är det Johanna?

-          Jag är så rädd?

-          Vad är du rädd för?

-          Sövningen, att inte vakna och få hålla om mina barn igen. Jag känner mig så egoistisk bara för att jag vill ha bröst så kanske dem blir utan sin mamma. Så egoistiskt.

-          Nej nej nej, det är det inte. Det är din kropp. Du är i trygga händer och detta är ren rutin för de som arbetar här. DET HAR ALDRIG HÄNT något. Du har både en läkare, och ssk som hela tiden håller koll på dina vitala funktioner. De har stenkoll, och skulle något hända så är de så snabba att agera. EKG, bltr, saturation…Anse lugnade mig. Du kommer bli så nöjd, nöjd mamma nöjda barn.

Åter till mitt Hakuna Matata tillstånd. Jaha, Anses kollega Sofie kommer in och kopplar bort droppet. Hon ser att jag är påverkad av tabletten. Från att ha varit ett nervvrak till lugn och glad på en pilla. Jag sade redan då att jag vill ha sådana med mig hem. Håkan kommer in och berättar att de inte har 330 CC hemma, men om 325 går bra. Helt ok, det var ju de som beställdes till mig. JA, Just do it. (vill betona att skillnaden är minimal på 325-330 så det var inget whatever vi tar och slänger in 450 va?)

Snart dags nu säger han…DEM ORDEN ekade sedan i mitt huvud. Oj oj oj, nu pirrade det i magen av nervositet och spänning. Enorm spänning!



Nyss hoppat i sängen, nervositeten kommer smygandes. Kolla in mysiga påslakanet!




Helt borta, väck, gone, waisted...kalla det vad du vill. Denna bilden bjuder jag på, varsågod. Den bilden jag "visar" minst på. Ingen bra bild, och jag skakar av bara tanken på oskärpan. Men inte fan tänkte jag på det då? Eller så tänkte jag på det men det kopplade inte rikitgt i hjärnkontoret.

Jag mmsar mer, och det sista svaret jag läser är från Emily där hon undrar om jag har någon hos mig. Ska svara henne då kommer Sofia in och hämtar mig. Nu är det dags! Åh, nu blir jag sprallig. Kan blunda och minnas den känslan när hon kommer in. DET ÄR MIN TUR!

Jag får gå på toa innan och sedan invisad i OP salen. Narkosläkaren säger HEJSAN och han undrar hur jag mår. Jag svarar såklart att jag mår toooooooooppen. Jag undrar om jag inte kan få ha mina strumpor på mig, så frusen av mig, och det var helt ok. Jag får sitta på kanten av bordet, och EKG elektroder sätts fast. Får lägga mig ner, och han frågar om jag fryser. Jag svarar att det gör jag nästan alltid så jag blir inbäddad. De hade tyvärr inte några uppvärmda täcken. Får lägga ut armarna på sidorna och även armarna bäddas in. Får mössa och hatt på mig. Anse tar kort efter mitt önskemål. Narkosdr säger att han nu sprutar in medlet som gör att jag kommer somna. Det svider till lite, sedan ber han mig att andas djupa andetag i masken. Nu får du sova så gott så ses vi sen Johanna!

Jag andas tre vad jag hinner räkna ( jag tänkte att nog fan ska jag andas, jag ska suga in luften) till sedan minns jag inte mer…. Klockan är ca 9:49...

 Jag somnade fort. Jag vaknar till i min säng och undrar hur i hela friden jag kom dit?

Jag är så lycklig över att jag vaknat igen! Jag lever! Jag pillar med telefonen, och jag minns att Anse säger till mig att lägga telefonen innan jag tappar den. Måste få tag i någon. Somnar nog lite till. Vaknar till, och Lillan är där. Tar hennes hand. Minnesluckor de luxe.

Tiden timmarna minuterna efter opn är som en dimma. Kommer ihåg att Lillan säger att hon ska hämta Tina, att jag är uppe på toa och att jag sedan somnar och efter en stund känner hur någon klappar mig på panna. DET ÄR TINA! Åh, lyckan över att se henne är ljuvlig! Underbar och älskad. Tina är hos mig. Vi pratar och jag minns lite men inte allt. Jag får komma upp på toa igen men med olåst dörr. Jag har fotat massa på telefonen och minns inte att jag gjort detta! Så sjuka bilder och jag är helt borta, syns på ögonen som går i kors. Håkan kommer ca 2 timmar efter opn och säger attvi ska titta på dem. Han undrar om jag vil titta på ”dem”. Nej nej nej, vågar inte. Han hjälper mig av och jag blundar. Tittar inte, Tina och Lillan ser. Du måste titta på dom… Håkan går och tar en spegel och min haka har nog aldrig trillat ner så mycket. WOW, det är MINA tuttar! Han ler och säger att allt gått så bra. Han är mycket nöjd med reslutatet och det kommer bli så fint. Storleken passar min perfekt och han säger att det gör mycket att bara ”fylla ut”. Inget annat behövdes ju!

Jag ser att jag mmsat vid 12 tiden till mina nära och kära...Då gick ögonen i kors....Skrevit massa konstiga saker och stavingen ska vi ju inte prata om...

Barbro skriver ut mig och jag får komma hem till Tina. Så skönt att komma innanför hennes dörrar. Somnar en stund på soffan. Smärtan är ganska ofarligt änsålänge.

Tina säger sedan att maten snart är klar, hon har med slumrat en stund medans maten var i ugnen. Fisk och spenat gryta. Jag är så trött. Jag reser mig och det tar ca 10 minuter sedan får jag ett bltr fall. Jag känner hur jag blir kallsvettig och det susar i huvudet sådär som det gör innan jag svimmar. Kan det vara Ketoganen som jag tog för en liten stund sedan. För mycket mediciner? Jag kryper ihopa och andas. Tina klappar mig på ryggen och andas med mig. Jag krålar in på toa. OM jag skulle spy så vill jag inte ligga på hennes golv och spy ner. Kramar toasitsen och känner hur jag blir mer och mer borta. Hur jag inte hör eller ser ordentligt. Ett tag är jag nog borta. Är borta en stund, men Tina stannar kvar, andas med mig hela tiden. Klappar mig på ryggen. Det tar sin lilla tid att komma tillbaka. Hon får ut mig i soffan och jag äter faktiskt Fisk och Spenat grytan. Så gott med mat, fast magen värker. Kvällen är ganska så smärtfri. Fredde och hans pojkar kommer upp och barnskratt fick mig att må bättre. Lite kaffe och prat. Smärtan är nästan som bortblåst. Detta var ju inte så farligt tänker jag…

-          Nu måste vi titta lite på dina bröst! Tina flinar finurligt…Jag är skraj..

-          Okej okej….vi gör det då! Vi går in på toa och Tina hon hoppar nästan jämfota. Det såg så kul ut medans jag mer säkert såg ut som en zombie. Hon hjälper mig av med allt och jag blundar även denna gången. Vågar knappt titta, när jag väl tittar så får jag bltr fall igen och känner hur det börjar susa i huvudet. Tina hon undrar vad som är fel, om det känns fel och om jag inte är nöjd. Jo, klart att jag är nöjd. Det är bara så mycket att ta in. Jag känner inte igen mig själv riktigt….

Jag och Tina är uppe till midnatt innan vi borstar våra tänder och somnar gott.

 



Tina min Tina. Lycka!

Rena Rama Faktan:

Det jag fick var 325 CC och Ultra High Profile. Jag trodde först då jag provade att detta skulle bli för stort. Det kändes på gränsen till för stort. Men jag tog hem protser och provade hemma. Och summan av kardemumman så blev storleken helt perfekt! Synd inte så enormt stor skillnad från innan, men utan bh gör det vill jag lova. Beror på hur man klär sig med. Jag kan ha en luvtröja och det ser bara lite större ut än innan, sen tar jag på mig ett linne eller en bikini och POFF där är bröst faktiskt!  Han fyllde ut på höjden/toppen och inte lika mycket på bredden eftersom jag inte är så bred. Som sagt innan vackert estetiskt till min kropp. Man kan välja att placera implantatet antingen över eller under bröstmuskeln, men i mitt fall då över. Bröstmuskeln (subglandulärt), alltså fick jag mina inplantat framför bröstmusklen. Oftast lägger man bakom, men i mitt fall skulle det slutgiltiga resultatet se bättre ut som jag fick inplantaten framför.

Kirurgen gick in i bröstvecket. Bröstförstoring via bröstvecket är vanligast. Bröstkörteln påverkas ej. Kirurgen har full insyn vilket ökar säkerheten. Jag ville att dem gick in i armhålan, då syns ärren ännu mindre men inget dem gjorde på denna kliniken. Ca 3-4 cm långa ärr som med tiden kommer att synas mindre och mindre. Jag är mer noga med infektionsrisken än om det skulle någon gång synas extremt lite. Samt att kirurgen har full uppsikt på vad han gör och kan lägga dem rätt på en gång utan att behövs ändra eller att dem kommer fel. Här höll jag med om säkerhet framför det estetiska.

Anledningen till att kirurgen valde som han valde var pga jag ammat. Därav förlorat mycket vävnad och fett på mina bröst, och ja inte mycket, väldigt lite kvar då. Något bröstband behövde jag inte, dem håller på att lägga sig av sig själva…Dem  har redan en fin liten ”backe!... Den nya typen av icke-flytande silikongel stannar kvar i bröstet, även om det uppstår en spricka i implantatet. Det finns därför ingen stark medicinsk anledning eller rekommendation att byta ut implantatet om det skulle inträffa. Fyllde upp med silikon och nu kallat gelehallon då inplantaten är som gelehallon. Fördelen med silikonimplantat är att silikongelen inte kan rinna ut om det skulle bli en spricka i det. Andra fördelar är att det inte uppstår några veckbildningar, att det är formstabilt och att det framställts i en mer naturlig form än andra bröstimplantat.

Nackdelen med det fasta silikonimplantatet är att det är mycket dyrare att framställa jämfört med andra silikonimplantat.

 När vi ändå pratar ren fakta så kan vi prata en annan fakta om medicinbiverkingar. Medicinen jag tog har ett ämne som heter Kodein. Förr användes detta mot diareé så ni kan ju själva lägga ihopa ett plus ett, jag såg ut som om jag var gravid i 25 veckan. Magen putade ut som en bebismage. Magen låter som en borrmaskin ofta och mycket och högt. Trötthet och dåsighet, men ett skönt lugn.

 



Saturation (syresättning), piller och saft...



Fröken Happy Happy. Ha ha, jag låg och fnittrade men på en sekund blev gravallvarlig och livrädd.


Om smärtan:
Många och den mest vanliga frågan jag fått är om smärtan efter opn. Ja, det är väll ganska så naturligt att fråga om det men det var konstigt nog det jag tänkte ganska så lite på innan opn. Jag var betydligt mer rädd för att sövas,då jag aldrig blivit sövd innan. Då jag själv sövt barnen (inte jag då som sövt såklart) flera gånger och jag vet att oron innan själva uppvaknandet är jobbig. Smärtan var direkt efter opn inte farlig alls. Då var jag så fullproppad med starka morfinmediciner så jag minns inget smärta. Det jag minns är att det var ömt, väldigt ömt. MEN ingen direkt smärta. Att röra sig var lite jobbigt då det gjorde lite ont, men om jag hittade en skön ställning så kunde smärtan för en stund vara borta. Senare på kvällen samma dag som opn så började det göra mer ont. Det var då jag tog mina Ketogan Novum och höll på att försvinna helt. Har nu efteråt pratat med kirurgen om detta och jag blev nog lite övermedicinerad kanske? Kanske tog tabletterna lite för tidigt. Somnade på rygg och bara tala om sidan är inte ens på tal om om man talar om något. (ha ha) Dagen efter opn, smärtan kommer smygandes som en räv bak örat. Gör mer och mer ont. Vägrar ta tabletterna för jag vill inte svimma, försvinna.
Dock på lördagkvällen är smärtan så intensiv att tårarna kommer. Jag gråter mig till sömns. DÅ har jag ont. På söndagen sedan efter att jag vaknat en gång under natten och det tog en halvtimme att komma ner och gå på toa så sväljer jag två Ketogan och det tar ca 20 minuter sedan svävar jag på moln. Smärtan i sig kan beskrivas för mig, då detta är mycket individuellt som när man är sprängfylld med bröstmjölk och man känner hur det bara vill tokspruta ut i boppen. Minsta beröring är hemsk! Det känns tungt över bröstet, men inte så tungt som jag trodde. Mest utfyllnaden som gjorde ont på mig. Att huden var så stram och spände och ömmade. ÖVERALLT på brösten. Precis överallt och mellan brösten där huden fått dras åt lite. Sedan ska vi inte bara prata om op såren som svider och drar. Det hänger ihopa med detta att röra sig. Att ta sig ur sängen är ett helt företag, ungefär som när man fått ryggskott, helt handlingsförlamad. Sovit sittandes första dagarna och sakta men säkert ta bort kudde efter kudde. Man hittar emellanåt ingen ställning som är skön och allt får gå i slowmotion. Minsta lilla ryck eller hastig rörelse gör fruktansvärt ont. När man väl landat med fyra kuddar i soffan så ska man se till att ha allt på plats. Man orkar inte hoppa upp och ner…

 Hjälp med dusch och först efter 9 dagar kunde jag ta en dusch själv. Det går inte och man får inte lyfta armarna. Man känner direkt då medicinen börjar gå ur kroppen, craving for more och man får lite frossa. Hackar tänder och fryser. Smärtan är helt klart värd det, går att härda ut och smärtan för mig var inte så hemsk som jag trodde även om den var fruktansvärd speciellt då medicinen gick ur kroppen. Hur det kändes som om allt skulle ”trilla ut igen”. Åh, kan det göra det? Livrädd var jag. Fått in lite luft med så det var lite obehagligt när det kurrade till. Och hur jag kände hur det rörde sig, gjorde ju inte ont i den bemärkelsen men obehagligt att något rörde sig där inne. Nu har det gått 13 dagar och smärtan är dov men ihållande. Den försvinner inte helt med bara IPREN. Stor skillnad och det är som molande värk hela tiden. Ja, man kan nog jämföra det med tuff väldigt tuff träningsvärk i brösten.  Känner direkt om jag rör på mig för mycket, gör för mycket.  Om jag använder mina bröstmuskler så spänner det mer som sagt och ömmar. Det är ömt och stramt fortfarande och ärren svider ibland och kliar (läker). Spänner då jag går in för mycket i något. Dock är brösten mycket mjukare men långt ifrån ”klara”. Man får ha tålamod…

 




Kommentarer
Postat av: Ida

Hej Johanna!

Vad spännande att få läsa! Jag har varit så nyfiken!

Hoppas att du slipper smärtan helt snart!

Kram!!

2012-06-14 @ 07:58:34
URL: http://dobelieve.blogg.se/
Postat av: Johanna

Tack fina Ida! Jag följde magkänslan och valde att publicera det! Hoppas ni har en skön semester! Kram om

2012-06-14 @ 08:39:16
URL: http://http//seluna.blogg.se
Postat av: Kikki

Roligt att läsa din berättelse :-) Självfallet är det ju DU som bestämmer vad som ska göras med din kropp och ingen annan kan bestämma det. Kommer alltid vara de som har invändningar mot allt, kvittar vad det är. Lite "fåfäng" får man väl ändå lov att vara! Inget fel med att göra en op, tycker inte jag i alla fall :D

2012-06-14 @ 16:25:16
URL: http://kixxan.blogg.se/
Postat av: Johanna

Tack kära Kicki!!!! Puss

2012-06-14 @ 18:36:28
URL: http://http//seluna.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0