Argh när han ser mig. När jag tar upp honom i famnen. Två minuter i soffan. Med han i mitt knä. Jag viskar i hans öra att jag saknat honom. Pussar hans lilla kind. Kramar om. Vill inte släppa. Sen gnuggar jag lite mot hans kind och frågar... Ska vi ta strumpor och tröja?
Vi klär på det sista. Han är ganska stor nu att hjälpa på eller mer stötta vid trötthet för att underlätta. Men jag passar på. Ibland får man vara lite klurig. Turtelmössa på, gosig jacka och Toppis. F-n kan vi inte bädda ner oss! Ja så tänker jag. Jag pussar Hej och ses sen. Han vänder sig om när han gått några steg ut tittar med sömniga ögon och frågar mig:
- Mamma när kommer du och hämtar mig?
Vad händer med mitt hjärta kan tänkas?  Det går itu. Jag vill skrika...kom in igen så myser vi ner och ser en film. Somnar till den.
Eller som igår. Vi går i regnet från Storebrors träning. Det är mörkt och ni vet sådant regn som gör att man kisar. Liten är framför mig precis som dom andra. Lias går och sen börjar han halvspringa fortare och fortare. Jag hör hur han ropar. Sen hör jag hur han skriker och jag ökar farten. Ser han hela tiden. Ett vakande öga. Jag hör hur han gråter hjärtskärande och skriker: Mammmaaaaa!!!!!
Han tittar sig förvirrat och vilse omkring. Jag ropar på honom. Springer ikapp. I regnet och mörkret har han snurrat ihop det. Han tror jag gått ifrån honom. Oj min skapare. Lille Lias. Jag tar upp honom. Regnet öser nu ner på oss. Håller om honom hårt. Förklarar att mamma var precis bakom. Att jag alltid tittar efter honom och aldrig någonsin skulle gå ifrån honom eller lämna honom. Vi håller hand hela vägen hem.

Gör ont att vara mamma men ändå det bästa jag vet. Att vara just mamma. Det är min superkraft...