2av34
Igår var det ett år sedan jag påbörjade min strålbehandling. Idag hade jag gjort 2 av 34.
Jag minns denna dagen för ett år sedan. Minns längtan efter barnen. Rädslan som sköljde över mig att NU är det på allvar. Det kom som en käftsmäll denna veckan för ett år sedan.
Styrkan jag hade på gymmet just den dagen. Hur jag dinglade med benen hemma hos Linda. Hur jag var så blandad med känslor. Hur jag tänkte att "nästa sommar så"...Med så menar jag att DÅ ska jag ha semester. Jag hade aldrig tanken att jag inte skulle klara att bekämpa tumören. Jag var inställd på att klara det men ändå förberedd och förberedde mig på att dö. Jag kunde få upp scenario i mitt huvud hur allt skulle gå. Jag var livrädd. Rädd för att lämna mina barn moderslös. Detta var min största rädsla. Inte för smärta eller hur jag själv skulle må. Men detta kommer som ett brev på posten senare.
Jag kan ännu idag bli ledsen. Få panik och tänka tillbaka. Det finns inget eller inget som kan lugna mig någonsin inombords. Men jag kan bli tillfreds med min tillvaro som den är nu och njuta av livet som jag har fått behålla. Ja jag har betalat ett pris och kämpat som ett argt bi för det. Kom inte gratis. Livet går inte i repris och kommer inte gratis. Det ges inte i en hand och där någon säger: varsågod. Du måste kämpa för ditt liv och endast du kan påverka vissa saker i ditt LIV. Du kan göra en stor påverkan genom ditt sätt att tänka och agera utifrån förnuft blandat med känsla.
Jag vet precis vad jag ska viga mitt liv till. Jag har gjort det sedan den dagen dom såg dagens ljus.
Detta är babbel men det är babbel från Hjärtat.
Kommentarer
Trackback
