Allt tar sådan TID. Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär seg i kropp och knopp. Var dag känns som en evighet samtidigt som klockan redan är eftermiddag. Strålning gjord och lagt min röst som en god medborgare. Jag hade sådant sug efter att lyfta lite. Väl hemma innan morfin nr 2 intogs använde jag mitt hemmagym lite. Det gick, jag gjorde det men oj så tagen och slut jag blev. Dock i sinnet kändes det skönt. Direkt efter lagade jag gröten och tog pilla. Det tar ganska så exakt 45 min innan huvudet blir som mos. Ögonen drar ihopa sig och kroppen lialös. Helt borta. Galet lugn och jag tror inte ens en jordbävning hade kunnat stressa upp mig. Inombords skriker jag dock och skakar galler känns det som. Fast i något jag inte vill vara fast i. Besudlad av något jag hatar. Något som inkräktar på min kropp som jag avskyr. Orkeslöshet, trötthet, smärta, illamående och oro. Tårar som kommer med jämna mellanrum och ilska. Tog över halvtimmen att trycka ner gröten. Halvt borta. Jag hatar verkligen detta nu. 

Senaste veckan, dagarna har det gått sanslöst fort med biverkningar. Bara för en vecka sedan var jag irriterad på halsen och röd. Jag var på gymmet 5 ggr/veckan och hade ork kvar till ett ganska likt mitt liv innan. Nu? Stort köttsår på halsen, känner mig otillräcklig och äcklig. Fulare än Häxan i Snövit och bedrövlig. Blek och gräslig. Håret ser ut som ett fågelbo och jag känner mig riktigt risig. Som om jag fått stryk. 

Påtvingar närmsta med mina tårar. Det värsta är barnen. Att dom såg sin mamma så som jag var igår. Och mitt hjärta brister av att inte ha dom mer denna veckan. DET gör ont. Tror inte jag med ord kan förklara hur det känns.

Barnen som är mitt liv ska minst av allt behöva se detta. 

 Hur andra påverkas av min sjukdom är jobbigt. Även om jag mer än någonsin nu behöver en kram och en famn. Inget annat är viktigt. Bara en famn. För prata kan jag ju knappt så tyst är jag. Men det belastar. Och belastar jag andra gör det ont. Så hur gör man? Jag vill inte gnälla och tjata. Jag vill inte vara svag och ledsen. Och minst av allt. Inverkan på människor omkring mig som betyder mycket för mig.