Så var det måndag...igen. Varför är måndagar lite småjobbiga? Jo, rutiner ändras och sedan ändras dom igen. Idag lämnades mina små. Ja, klart jag pustar ut. Det är intensivt med deras bråk och gnat. Det skulle vara en lögn om en ensamstående förälder säger något annat. Men...det tar inte lång stund innan man saknar. Den sista kramen gör att hjärtat värker. Idag på gymmet hade Sjukgymnasten med sina killar. Hans minsta i samma ålder som min minste. Denna gången var det han som var med i fikarummet. Och ja, mina tårar kom. Hade jag inte svalt dom och tänkt att här kan jag inte sitta och stortjuta framför två barn så hade jag nog gjort det. Han delade mellis till sina pojkar. Förra veckan var det Lias som fick sin mellis med mamma. Åh, i mitt knä. Vänta på Ted från skolan och få vara tillsammans. 

Därav lite hatkärlek idag. 

Annars har jag varit effektiv och ett nytt 60 min pass är mixat och klart för att användas. Det tar sin tid. Men ska jag göra det så ska det bli bra med. Jag har hunnit med ett bra styrkepass och instruerat 45 spinning. Stekt/kokt lax och hemmet är lite undanplockat. Tomt och tyst. Jag har redan huvudet på kudden...