This is not the end
This is only the beginning
En vecka har gått. En vecka som varit fylld med känslor. Jag har nog aldrig haft en längre bloggpaus än denna. Jag kände nog att efter allt som hänt behövde även jag andas ut, lägga ner lite den "aktiva" världen och koppla bort cybervärlden lite.
Vad jag har gjort? I måndags kom Patrik och hämtade våra små pojkar. På förmiddagen hade vi en underbar brunch vi fyra och tiden med dom, den veckan rusade iväg.
Vi har rått om varandra, var dag varit ute på långa promenader, hålla hand och vara nära. Känna att detta är början på något fint och kanske något som vara tills vi blir gamla och gaggiga. Tills håren blir gråa. Hur kan jag känna detta? En lång historia egentligen om mig och M. Den tar vi en annan dag. Men jag kan säga att man känner när det är kärlek. När någon gör allt för någon annan. När allt annat inte spelar roll. När man både ger och tar. När allt känns så rätt och så enkelt. Inget konstigt utan bara naturligt och nu kan jag inte föreställa mig dagarna utan M. Det är för mig en omöjlighet. Då skulle jag bli halv.
Vi har lagat god mat tillsammans, bakat och haft besök av vänner och familj. Jag blir bortskämd med goda och nyttiga middagar var dag. Jag har bakat någon kaka och det gick faktiskt hem till min "sockergubbe". Hans lchf kaka till mig var dock the best. Ganska kul att sedan när vi tittar på "Hela sverige bakar" så gjorde dom samma. "Creme Caramel" eller som jag kallar vår "Caramel Fenia", lågkolhydrat såklart.
Spelar Kalaha som tokar gör vi med och kan sitta och prata i timmavis. Klockan tickar på snabbt var dag och när jag nyss vaknat upp kommer kvällen.
Veckan har även varit full med massa telefonsamtal till diverse bolag, läkare och polis. Jag vet inte hur lång tid detta kommer ta. Med allt som ska ordnas efter olyckan. Jag hoppas dock att det lägger sig snart för som det ser ut nu blir jag hemma i två veckor till. Inte för att jag vill detta. Jag vill inget hellre än att sätta nycklen in till jobbet men i veckan förstod jag att det är inte möjligt just nu. Jag har iallafall varit på jobbet och fått se och träffa kollegor och gå i korridoren. För det är saknat, mitt jobb. Jag måste dock ta tiden till att "recover". Jag trodde aldrig att jag skulle vara så svag. Ja, svag är kanske inte rätta ordet men en sådan stressreaktion har jag aldrig haft innan. Det blir bättre, det vet jag. Fasar för dagen jag faktiskt ska "face my fear" och sätta mig i en bil och köra. Jag har faktiskt "unnat" mig två spinningpass och det var underbart att få svettas igen. Känner dock av det i nacken och enligt läkaren ska jag lyssna på kroppen. Rörelse är det bästa!
Igår hade vi en fin dag i Kristianstad. I staden vi var på väg till för två veckor sedan. Strosade på stan och jag toktittade på allt julpynt som kommer in nu. På jakt efter en ängel, men hittade inte den perfekta änglen. Julgranskulor och tomtar, kan man bli annat är lyrisk?
Jag toklängtar som var år efter julen. Allt jag önskar denna julen är stämning och nära och kära. Precis som förra och jag tror att denna julen blir betydligt bättre än förra.
Jag ska hälla upp en kopp kaffe till nu, njuta av musiken som ljuder i bakgrunden och kanske göra lchf pannkakor till en viss M...
Kommentarer
Trackback
