Det känns som om jag bär en skottsäker väst.

Jag tror att den där västen är ganska så bra att ha. Speciellt vissa stunder..Jag är tacksam för att jag har den västen och orkar med. Så många som inte orkar, som gör tvärtemot. Som går med sin känsla och inte lyssnar till förnuftet.

Gråter gör jag som aldrig förr, men sedan tårarna dalat ner så känns det bättre. Det hjälper att släppa ut sina känslor och inte stänga inne dom.

Jag tänker även på hur mycket/många jag är tacksam för att ha i mitt liv. Istället för att tänka hur det kunde blivit. Detta jag skriver nu får jag själv tänka på. Blev det flummigt nu?