Hur många har det? Ha ha ha!
En vi alla har här hemma är mössa/kepsar/hattar inomhus....ajabajja!

Ja, går på moln här hemma nu, och gjort hela dagen. Jag är mot piller i största allmänhet om jag inte har riktigt ont. Vilket jag hade hela lördagen och natten och morgonen...Nej, nu får det ju vara bra tänkte jag. Att gråta mitt i natten är inte OK om man kan förhindra det. Smärtan är nu mer kontrollerbar och jag kan skratta utan att det känns som om jag ska gå itu. Om jag skrattar? Ha ha...ja...inte haft många ledsamma stunder idag. Vi har nyss tittat på Hitta Nemo och jag skrattade löjligt till Doris när hon pratade valspråket. Så sjukt kul ju! Vi har varit hemma och bara varit hela förmiddagen. Jag hittade ett spel i App Store som jag älskade som liten: HUGO. Jag och Ted har spelat och spelat. Tänk så lättroad man kan vara. Patrik var ute med Lias så att jag och Ted fick en stund bara vi två. Det var den bästa stunden på länge bara jag och han. En dusch har jag fått idag med. Ja, kan man inte själv så. Inget att skämmas för. Vad ska man göra? Det var så skönt att känna varmvattnet ner för ryggen. Underbart att bli fräsch efter op och kallsvettningarna.  Jag förstår faktiskt de som dövar smärta med piller. Jag är ingen som vanligtvis tar piller. Men vid smärta som denna så ger jag mig faktiskt. Sanslöst vad man kan känna sig funktionsnedsatt och hjälplös. Man känner direkt då det gått 4 timmar och man börjar skaka & smärtan kommer smygandes. Sedan tar det ca 20 minuter innan nästa pilla börjar verka. Jag får frysattacker med...Hackar verkligen tänder och då menar jag HACKAR. Ser inte klokt ut och låter som om jag ska hacka sönder mina bissingar. Slöddrar och fnissar, vinglar men vet att detta snart är över. Snart snart och fortfarande så lycklig över mitt beslut. Jag står fast vid det.

Jag hade lite Katarina abstinens. Ja, det är sant Katarina. Det var JAG som ville åka till er...Visst fick vi komma. Så efter lunch styrde vi kosan mot finaste Katarina och alla buskusinerna. Lias var ute och lekte länge med sina kusiner. Han kollade in traktor och grillade. Lille Skogsmulle! Ted var mer innemulle och lekte mamma, pappa barn...
 Jag och Katarina fick prata lite och alltid lika skönt att få prata av sig med henne. Jag vet inte vad det är som gör att mitt hjärta slår lite volter då jag träffar henne. Vissa människor i mitt liv som jag bara tycker så mycket om. Det är även de som stöttar en i beslut. Hon är en av dem.

Jag vet inte om jag är för ärlig nu? Det är bara så det är just nu.
Det tuffaste med detta är inte smärtan eller det som jag känner fysiskt. Det är att inte kunna lyfta upp Liten Lias i famnen. Speciellt vid ett tillfälle igår. Han skrek och var ledsen. Han ville upp till sin mamma men jag kunde inte ta upp honom. Satte mig ner och han kom till mig, jag kunde inte lyfta honom. Men kramade honom. Åh, lille gubben. Jag minns att det första jag tänkte när jag vaknade ur narkosen
 (ja jag kan ju inte riktigt minnas om det var just det första men det jag minns var att) 
var att jag var så lycklig över att få vakna. Att få leva.