Är inte alltid lätt. Det är heller inte alltid självklart hur man ska göra, eller när.
Det är inte en dans på rosor men det är samtidigt det underbaraste som finns.
Det ger en prövningar både på gott och ont, mest på gott.
Man älskar någon så mycket så det gör ont när det gör ont på denna lilla människa. MAN KÄNNER SMÄRTAN, man känner sorgen och oron. Man går var dag och undrar, hur kommer dom ha det i framtiden?
"When the children cry" med White Lion är en låt som alla borde hört och sett videon. Man måste anstränga sig var dag, man måste försöka. Barnen är vår framtid och dom som ska ta över efter oss. Att vara mamma eller pappa är ett ansvar som heter duga. Du skapar en persons första värderingar, och formar denna lilla persons lynne. Att göra sitt bästa är det enda man kan göra, men att IALLAFALL försöka är ett steg i rätt riktning. Jag vill att våra barn ska ha det bra. Jag försöker att vara pedagogisk. Just nu skapar jag "leklådor" till Lias (nya saker var dag i en låda som han leker med) och Ted ger jag egentid var dag. Jag verkligen anstränger mig och hoppas att det ger resultat. För Ted är redan en väldigt omtänksam pojke. Det finns miljontals saker att hålla reda på, att veta eller inte veta. Gör jag rätt nu? Varför skrek jag, att ångra sig och säga förlåt till sina barn. Hoppas att han vet hur mycket jag älskar honom. Åh, att titta på sina barn och bli tårögd just för att dom är så fina. Att lyssna på White Lion och stortjuta... That´s a mommas life.



Det är tufft ibland, för alla. I morse var en sådan morgon man inte vill uppleva. Har upplevt det en gång innan och då var det ett tecken på att något var fel med shunten. Som tur är så är det inget fel på den, men oron man fick i kroppen var hemsk. Jag darrade som ett löv och vägrade att släppa maken till jobb. Ja, han ville inte åka heller när Ted var som han var.

Vi hade en underbar FARS DAG igår! Ted sov ju hos Sanna så söndagsförmiddagen blev en fixar förmiddag. Vi städade ovanvåningen med Lias, renbäddade och sänkte spjälis. Nu reser han sig ju och det är ganska så farligt, sista veckan har han dock spenderat i vår säng på efternatten. Vi fick hem vår pojke och hann få lite egentid. Sen bar det av på kalkonmiddag och pappor firades hos Svärföräldrarna. Men Ted var inte på topp som han brukar. Han vilade och vilade även en stund hos mig. Han var trött, slö och hade huvudvärk. Väl hemma hade han svårt att komma till ro, sov oroligt och varit vaken mycket inatt. Vilket inte är likt Ted alls. Nu tidigt på morgonen idag så hör jag hur han kräker, jag springer ner som en skållad råtta. Patrik är hos honom och Ted gråter av förtvivlan. DET GÖR SÅ ONT I MITT HUVUD! Mamma J fick lite småpanik, men utan att visa för Ted. JAG OCH MAKEN pratar engelska med varandra för att inte oroa Ted. Han väljer att stanna hemma hos oss, om det skulle vara att vi får åka in. Sen somnar vi alla om en stund...
Han är pigg nu, men inte riktigt sig själv. Imorgon provar vi med dagis, om han är pigg. Jag blev så rädd och denna sjukdom är jobbig. Så fort han kräker och har huvudvärk samtidigt får jag panik. Denna gången var han så slö och det var så mycket mer som gjorde mig galen av oro. Älskade lille unge!



Att sitta och vänta är en lång tid.



Bädda rent och leka tittut är kul!



TA HAND OM VARANDRA!