Förlossningsberättelse Liten Lillebror Lias

Natten då alla sov och vi fick träffa vår lille Gosse!

Jag hade haft molande värk hela dagen, men mest sedan 14:30, lite ont då jag ska gå och sova. Tar magbilder och känner på mig att något snart ska hända. Det pirrar i kroppen och jag är lite nervös vid sänggående. Vet att jag känner på mig att snart snart. Pratar med Barnmorskan "Teddy" på FB och hon ger goda råd. Jag vet ju att med regelbundna värkar så är det dags. Men inte visste jag att ännu en gång visar kroppen precis vad man ska göra. Kroppen säger åt hjärnan vad som måste göras...


Vaknar vid 01:30 av att jag är kissenödig och det gör ju ont som vanligt då jag vaknar och ska kissa. Jag går ner på toa och har lite förvärkar. Det spänner då jag kissar som urinvägsinfektion. Blir helt plötsligt tvungen att göra nr 2 med och sitter kvar länge på toa då det helt plötsligt börjar göra jätteont. Hur jag än sitter så spänner det och DET SLUTAR INTE. Det ger inte med sig. Vad är detta? Är det dags nu? Nej säkert inget, men såhär ont har det inte gjort innan. Klockan blir 01:45 och jag får värkar tätt tätt och ingen vila mellan. Nu börjar jag profylaxandas för fulla muggar. NU ÄR DET NOG FAN DAGS tänkte jag. Andas och gungar. Gungar och gungar och så fort jag får en värk vilket är nästan hel tiden så måste jag hålla i något och gunga. Andningen hjälper mycket. PROFYLAX blandat med min egna andning. Vad det nu kan kallas? Klockan tickar och jag inser nu att vi måste åka in. KLÄDER! Jag hasar fram mellan värkarna, gungar som en anka och tar ben för ben, arm för arm. Kan inte få på mig allt själv. Dags att väcka maken. Hade bara velat skrika ner honom från ovanvåningen, men med risk för att väcka vår lille kille som sov så masade jag mig upp. Jag stod och gungade över min man länge. Andades, pustade och frustade.

- Patrik.....patrik....PATRIK!!!!

- Ja! Är det dags nu??!!

- Vi får nog ringa Emily och åka in.

Patrik skuttar upp ur sängen som han aldrig gjort förr och springer ner. Han klär på sig och ringer sen Emily. Hon svarar inte och han undrar om han ska ringa sin mamma? Nej nej...ring Emily igen. Det är ju mitt i natten, hon ska vakna med. Sen ringer han förlossningen. Man ska ju ringa innan man kör.

- Min fru är gravid och det är nog dags nu!

Han får berätta så gott han vet och jag kan inte prata med dom för NU HAR JAG ONT. Det enda jag vill är att andas och koncentrera mig på det jag gör.

Han undrar om det är något mer vi ska ha med? Vi inväntar Emily. Det kändes så skönt när Emily kom. Även om jag var inne i min lilla bubbla av att andas och koncentrera mig så kände jag hennes lugn och närvaron av henne gjorde mig lite lugnare. Jag ville bara berätta för henne att jag mådde illa. När värken i köket äntligen lugnade ner sig så hasplade jag det ur mig.

- Emily, jag mår sååååå illa...

Emily viskar till Patrik, eller inte viskar men säger lugnande att det är dags och det är bäst att vi kör in nu. Vilken kvinna! När jag äntligen kommer ner för trappan får jag kraftiga värkar. KRAFTIGA SOM INTE VILLE GE SIG.

Emily frågar Patrik om vi har allt med oss.Patrik säger att han skiter i det, bara han får med sig mig. Sagt och gjort, ut i bilen. Men mer värkar och jag kunde inte sätta mig i bilen utan andas bort värken efter ett tag. Vad jag minns så ger Emily mig en puss och jag henne. Jag får en värk till och kommer inte ihåg om jag sade det, men jag vet att jag tänkte..

- Jag älskar dig EMILY.

Vi kör in mot Sjukhuset och det var sååå jobbigt att åka bilen. Fick halvsitta och hålla mig överallt. Musiken på i bilen och det spelades samma låt som då vi åkte in för att vi trodde att Ted skulle komma. Children of Bodom- She is beautiful....

Väl framme och jag har sett alla gatlampor yra förbi under färden in så ska jag ta mig ur bilen. Bara att invänta vilan mellan värkarna....Kommer upp och får hålla i bildörren en stund, för det var den korta vilan jag fick. Några sekunder! Ber Patrik att filma, jag tänkte att jag måste påminna honom om detta. Han vet hur viktigt det är för mig denna gången. Patrik undrar om han ska hämta en rullstol. Nej nej nej NEJ! JAG SKA GÅ! Jag tänkte för mig själv i denna stund att då kommer bebisen NER ju. Jag vill ha ut ungen!!!!!! Sitter jag ner så kanske HAN hoppar tillbaka...


Ja så tänkte jag. Vad konstiga tankar man hade i huvudet. Sakta sakta kommer jag in, får gå någon meter mellan varje värk. Gick genom akuten, kom inte genom. Fick stanna såklart och andas genom en värk. IGEN! Vl framme vid HISS NR 13 så öppnas hissen och in i den ska jag med...tjit!

UPPE PÅ FÖRLOSSNINGEN! Ringer på klockan och vi blir visade till ett rum. Samma visa igen, mellan värkarna går jag. Får hoppa upp på vågen och sen sakta in på rummet. Rum NR 8. Ser ut som ett hotellrum, ja verkligen fint. Superfint! Nyrenoverat, knappt använt rum. Ljust och fint! Lite välkomnande. Jag bli ombedd att lämna ett kisseprov. Jag sparkar av mig skorna, jag vill inte föda barn med skor och jag är så VARM. Så varm!!

Jag pratar inte mycket. Jag är inne i min föda barn bubbla. Endast prat då jag har lite paus.

Klockan är 03:52 då vi skrivs in. Herregud tänker jag. Jag undrar hur öppen jag är. Ska jag ha såhär ont och bara är öppen lite så vill jag inte mer nu. Smärtan är så INTENSIV. Kommer hela tiden och jag får svårt att andas. Tänker på profylaxandningen och utvecklar min egna andning som funkade bra. Jag vet inte hur många gånger jag andades olika under tiden. Många olika stilar utövade jag och många olika ljud. Kopplas till CTG för att se om bebis mår bra. Allt är bara bra med bebisen men dom väljer efter en undersökning av mig att sätta en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtslagen. SÅ LÅNGT NERE ÄR HAN REDAN.

   
Jag känner igen den rösten! Jag känner igen den barnmorskan!

- Är du Marianne Nilsson?! Pustar jag fram..

- Ja...

- Är det DU SOM ÄR MARIANNE NILSSON??

- Ja..

- Du förlöste mig sist!

- Gjorde jag?

- Ja

- Då vill du kanske inte ha mig då?

- Jo det....

- Jag har inte hunnit titta på dom andra journalerna än...

- Jag kände igen dig...

- Ska vi försöka få av dig detta? Innan den andra värken kommer..?

- Ja...

Nu hjälper hon mig av med mina två linnen och min sportbh..

Jag får en snygg men ack så bekväm Skånetvätt skjorta på mig...Ligger sen på vänster sida med handen för munnen och flämtar i den..

Hon frågar även om det gick bra förra gången och jag trycker fram ett JA. Marianne säger att då går det säkert bra denna gången med.

Dom känner på magen och övervakar bebisen. Marianne ber mig att andas långa djupa andetag nu när värken släpper. Hon känner värken eftersom hon håller mig på magen. Jag andas lugnt och får lite att dricka. Hjälp med att knäppa snyggskjortan....Nu får jag en stunds vila. Patrik frågar om jag vill ha täcket på mig och pysslar om mig. Det är lugnt i hela 2 minuter. Dom kändes som en evighet. Patrik klappar mig på huvudet och säger HEJ..

Jag Hejar tillbaka och tittar med hundögon upp i taket. Jag är lugn som en filbunke, sen sätter det sprätt igen...

Nu ligger jag halvt på sidan och håller i ena kanten på sängen. Att hålla i något var så skönt! Andas och flämtar med öppen mun. Låter ungeför som när en hund har sprungit långt och hunden sen flämtar och har tungan ute. Men jag hade ingen tunga ute...Patrik är med hela tiden och klappar mig på axlen. Jag känner nu att jag vill att dom höjer sängen i ryggen, men kan inte få fram det utan flämtar mest och koncentrerar mig på det. Nu får jag även en liten paus igen i mitt värkarbete. Dom ber mig stänga munnen och pressa neråt. Bäddar till kudden till mig och nu ber dom mig krysta om jag har en värk!!

Jag får ännu en paus, Marianne ber mig andas lugnt och känner hur öppen jag är igen.

- Känner du var jag har mina fingrar nu? Där står bebisen nu. Nästa värk du har, tar du ett djupt andetag och trycker neråt här för allt vad du är värd! Så kommer bebisen förstår du..

En liten paus till och nu skrattar jag lite...

- Ja, skratta lite med säger dom. DU ÄR JÄTTEDUKTIG!

Nästa värk så tar du i allt vad du kan! Så kommer bebisen.

- KOMMER DEN NU?

- Ja, det dröjer inte många värkar om du kryster ordentligt.

Jag har en paus och säger till Patrik..

- Du sköter dig bra Patrik!

- Ja, jag filmar och fotograferar och allt möjligt här..

- JA, det är det du kan göra...jag sköter resten...OKEJ??

NU KOMMER DET EN VÄRK OCH NU KRYSTAR JAG FÖR ALLT VAD JAG KAN..

- Argh..GUD...

- Ja, det är jättebra, och lite till...

- Ja, den flyttar inte sig riktigt....Ligga lite på sidan så hjälper vi bebisen neråt..? Den står en bit upp så den vill inte riktigt följa med.

Jag blundar och andas...Hör hur dom säger..

- Hon är så koncentrerad.

Jag viskar....ja verkligen VISKAR..

- Har vattnet gått?

- Ja, jag tror ju det för det var väldigt blött i bindan, men det kommer inte så mycket nu. Men det har säkert gått på vägen hit. Kan du lägga dig över på sidan? Så kan du benet upp i det benstödet.Så vidgar du ditt bäcken...Gör ett försök på sidan...Patrik undrar om han sitter i vägen..Kommer snabbt på ryggen igen. Ligger inte alls länge på sidan, men bebis trillar ner lite mer iallafall.

- Den står precis innanför här nu! Säger Marianne..

Dom lägger rent under mig och jag blir tillsagd att trycka på om jag får en värk.

- BEBISEN VILL UT NU FÖRSTÅR DU!

-ARGH...skiker jag..

-Kom igen nu GUMMAN säger en nervös fader...

- Här nere står bebisen nu, tryck på allt vad du kan. Ta in ny luft...En gång till..

- Jätteduktig..

Nu känner jag hur huvudet är på väg ut, för detta gjorde ont.

- Nu trycker du riktigt riktigt bra denna gången för bebisen står här nere, känner du var jag har mina fingrar? Här nere står bebisen. Ett par riktiga bra krystvärkar så kommer bebisen!

Mera kan du...Ljuden går ner nu förstår du....

- Nej!!!!!!

- Jo det kan du!!

- En gång till och en gång till....Lite till Johanna, lite till...

- Du är jätteduktig gumman! Klappar mig på pannan...

NU KRYSTAR JAG UT BEBIS JU tänker jag...TJIT!!!

- Skitbra Johanna säger Patrik och klappar mig fortfarande på pannan.

- Så drar du långa djupa andetag Johanna...Nu när du inte har värk.

Dom tar bort CTG remsan och knäpper upp min vackra Skånetvätt skjorta. Nu kommer jag ihåg att jag tänker NU NU NU NU får jag äntligen se vem det är där inne! Jag vet att det är en pojke, kom ut nu då för tusan och får en sådan kraft i kroppen. Ont som självaste F-N gör det men nu ska bebisen bannemej UT!

- Lite till, och lite till...Kom igen nu...lite till...Nu kommer bebisen om en eller två värkar om du kryster så fint. Tid igen?

Jag nickar...

Nu koncentrerar du dig och så krystar du..

Lite till, och lite till...kom igen..lite till....Allt vad du orkar, kom igen! Ny lyft! Ny luft!

Långa djupa andetag, spänner det bara så vänta tills du får en värk till..

Kommer bebisen om en eller två värkar om du kryster så fint. Andas med öppen mun så får bebisen syre med av dig.

Nu skrek jag, nu fick jag en värk som hette duga och en bebis som verkligen kom ut...Jag hör hur jag skriker att det är huvudet jag kryster ut. För detta gjorde så ont. Har ett annat tonläge, jag låter mer..Men slutar inte krysta, tar i allt vad jag kan och LITE TILL OCH LITE TILL OCH LITE TILL som Marianne sade. När Han kommer ut så hör jag hur jag själv suckar ut och börjar andas lugnare. Min andning blir mer och mer lugn och barnskrik hörs! Man hör hur Han kommer ut. Men verkligen hör det. Jag kände det och det var häftigt samtidigt som det gjorde rackarns ont. Jag får upp denna blöta lilla bebis på bröstet och säger upprepade gånger..

- HEJ LILLE VÄN! hej lille vän...


- Vad duktig du var! Säger Marianne...

- Hej min lille Gosse!! Åh titta vad liten han är!!! Åh....jag säger ÅH säkert en miljon gånger och vet inte om jag ska gråta eller skratta. Gör inget av det utan något mitt emellan. Jag är så tagen av allt.

Dom får buffa lite på honom för han skriker lite för lite...sen så skriker han! Då säger Marianne...

- God morgon god morgon!! Du kan gott skrika lite mer, vi vill att du ska skrika lite mer...

Patrik sätter nu ner videokameran för att fotografera lite med. Så Lias är inte mer än någon minut gammal då vi fick första bilden på oss. På en alldelles nykläckt bebis.

Marianne säger...

- Visste du att det skulle bli en pojke? Det sade du ju meddetsamma!

- Jag kände det på mig!

- Du visste inget innan då?

- Nej...

- Du sade ju det innan vi hade sagt något!

- Hörrö du lillpojken! Nu vill vi att du ska skrika...

Patrik säger..

- Åh, lille gubben! Med kameran i högsta hugg enligt mammas önskan. Sen säger han...hihi...en liten Sigge....

- Det gjorde du jättebra Johanna!!! Barnmorskan berömmer mig lite till...




Vi får båda säga numret på våra id band som var 470. Sen skulle vi "navla av" som Marianne sade! Stina usk skriver ner lite och sen får hon hålla Litens ben. Jag säger att jag kan filma när Patrik klipper navelsträngen. En stolt fader klipper navelsträngen och fäller en tår.

Han säger stolt..

- Sådär ja, på ett klipp!!!

Nu ska du får varmt på dig och Liten gör sina första knorrskrik nu!

- Hej lilla minipatrik...åh vad liten han är!

Ja för han såg ut som en liten Patrik som nyfödd!!

- Tack! Det var ni också!!


   

Så efter att jag varit på förlossningen i 45 minuter så var han ute! Med navelstängen runt hals och kropp, och ap på 9 9 10. Vilken dunderförlossning! Kunde inte gått bättre och smidigare än vad det gjorde. Även om man just i stundens hetta bara ville hem och sova vidare. Men det var korta små millisekunder. För jag var mest "jävlar anamma". Utan bedövning what so ever, och med en vilja av stål, envis som en åsna skulle jag bara ha ut HONOM! Äntligen!!!!!!!!

Jag visste ju att det var en pojke, ellerhur? Jag vet att jag tänkte att jag ville sjunga "Vargsången" då jag krystade men tänkte för mig själv istället. Nynnade lite tyst men med alla andra konstiga läten jag gjorde så var det ingen som hörde det. Jag visste vad jag skulle göra och lyssnade på kroppen. Men peppning från Patrik, Marianne och Stina. Samt en tanke på Emily som skulle varit med denna stund. Jag vet att jag kände mig pigg, snygg och fräsch. Ha ha, konstigt men det gjorde jag. Med ett men med min lila slinga i håret....

Att föda barn är det häftigaste man kan göra och man kan nog inte beskriva det med ord. Denna mäktiga känslan av att föda fram ett litet nytt liv. Denna spänningen och förväntan man har. Skulle jag ge mycket för att få uppleva ännu en gång. Smärtan är obeskrivlig och fruktansvärd. Men...värt varje sekund. Jag tyckte att det var skönt att det gick så fort även om det var väldigt intensivt. Ingen vila mer än sekunder men så som man väntade så kände man inte att det var behövligt att vila. Sova kan man göra sen som en vis kvinna en gång sade.....

Moderkakan krystas ut och sen får han komma och sutta på mammas bröst. "Flickorna" plockar undan och sen berättar dom att dom snart ska gå hem. Jag säger åt dom att gå och dricka lite morgonkaffe! Jag tyckte att dom varit så fantastiskt duktiga och lyhörda. Kändes som om dom ögnat igenom journalen snabbt, under dessa 45 minuter. Jag hade inte mycket "krav" och något långt förlossningsbrev hade jag inte skrevit. När man väl ligger där och har så ont så (iallafall jag) bryr man sig inte om vilket kön läkare skulle haft eller om där varit en praktikant med. Mitt enda krav var att dom inte skulle tvinga på mig några sterila kvaddlar eller någon EDA. Fanns som tur var ingen tid att tänka på det ens för jag var nästan helt öppen då jag kom in. Cirka 9 cm!

Jag upplever detta som det häftigaste jag gjort!

Nu mös vi med

Vi får en den där berömda brickan! Jag känner kaffedoften innan dom knackar känns det som. Sitter med Liten i famnen och sörplar på mitt kaffe. Mums så gott! Liten bajsar ggr 3 på sin mamma med sitt svarta bajs. Underbart tänker jag bara...hur kan det vara underbart att bli nerbajsad. Jo det är underbart!!!! Får ett sms att Ted är vaken och tidigt med! Han kanske kände på sig att mamma och pappa fått lillebror nu? Patrik ringer upp och vi filmar allt och såhär låter det:

- Hej Ted! Vet du vad? Du har fått en lillebror!

- YES!!!!!!!

Efter en massa mys så tar jag och skuttar in som en kanin i duschen. Ja, jag praktiskt taget hoppar in för pigg är jag. Känns inte som man fött barn precis, men vet ju att det kommer göra det då man ska kissa. Vad skönt det var att duscha! Lite mums mums på läpparna efteråt som fina vänner tänkt på att jag ville ha i min Förlossningsväska. Tittade i min lilla necessär och funderade om jag skulle dra på mig lite mascara, men med tankte på tårar som kom hela tiden så valde jag bara lite rouge för att pigga upp. Hade ju allt som jag behövde med mig och lite till. Borstade tänderna och noppade brynen lite. Snygg ska man ju vara! Ah, packat med sig så mycket ju och lite användning ska man ha för sakerna. Sen kröp jag ner i sängen igen och höll om vår lille pojke. Patrik körde för att hämta bilbarnstolen och jag satt med Liten i över två timmar och bara studerade vår fina pojke. Kunde inte slita blicken från vårt underverk.

 

vår lille gosse. Bara studerade vår Liten och studerade lite till. Vi njöt av denna stunden som går för fort förbi. Sen ringde vi Emily som passade Ted. Ted sov så vi bestämde att hon skulle smsa när han vaknat så att vi fick ringa honom och berätta den stora nyheten. Ville vi ju självklart göra själva! Sen ringer vi vidare, vi funderar på att suga lite till på vår lilla hemlis men Patrik är så ivrig med att ringa. Blev en massa sms och mms! Jag sitter mest och beundrar vår lille Gosse som nu mer och mer liknar sin mamma tycker jag.

 

- SUPERDUKTIG! Grattis!!



Kommentarer
Postat av: ida larsson

Underbart o läsa din förlossningsberättelse! Superduktig var du!

Skönt att ha avklarat det mesta hemma o slippa ligga i flera timmar där inne.

Kramis

2010-08-09 @ 21:42:41
URL: http://lejdan.blogg.se/
Postat av: Ida Kentner

Vilken underbar berättelse, Johanna! Sitter helt tårögd på jobbet, kunde inte bli en bättre start på dagen!

2010-08-10 @ 07:15:35
Postat av: teddy

Ohhhh - jag fick tårar i ögonen fastän jag förlöser varje dag :) Vilken superwoman du är vännen.

Väldigt fin berättelse.

Lille gossen är så fiiiiiin :)



jasså - könde du igen huset?

Bor ni nära?

kramis kram

2010-08-11 @ 19:47:58
URL: http://caitlin.blogg.se/
Postat av: Evelina

Åh så häftigt att få läsa! Det är verkligen magiskt att föda barn och jag blir alldeles tårögd av att läsa dina ord, minnas och känna igen.

Superwoman är du!!



Kramar

2010-08-13 @ 16:09:07
URL: http://happilyeverafter.se
Postat av: Fia - MillysMamma

åååå, sitter med tårar i ögon...

Det är lycka..

2010-08-26 @ 18:15:26
URL: http://vantanpaskrutten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0